Teorier som ett verktyg för lyssnande i arbetet med de allra yngsta barnen

Tanja Lindborg och Gunilla Hagström arbetar på Humlegårdens förskola i Helsingborg. På Södra nätverket berättade de om sitt arbete med de allra yngsta barnen och om hur teorier blev ett verktyg för lyssnande.

Inför uppstarten på hösten 2015 valde förskoleområdet som Tanja och Gunilla arbetar i temat Barn möter platser, platser möter barn. Efter sommaren började nio nya barn och familjer på avdelningen och kvar från vårterminen var två barn. Som första temauppdrag fick alla barn ta med sig ett foto på en, för dem, betydelsefull plats.

Attitydundersökningen från året innan visade lägre resultat i synliggörandet av naturvetenskap och matematik. Nyfikenhetsfrågan blev därför Hur gör barn naturvetenskap i mötet med platser ?

”En lite lätt kaotisk start”

– När barnen kom med sitt temauppdrag viktifierade vi dem genom att laminera dem och lägga dem i en kista, säger Gunilla.

Barnen samlades kring kistan och fick möta och lära känna sina egna och varandras platser i lillmöten (reflektion i smågrupper). Barnen uppmärksammade varandras bilder med både ord och kroppsspråk och deras egna bilder blev en väg in i förskolans värld. Arbetet blev ett sätt för barnen att få syn på och möta varandra, varje barn fick ta plats och gruppen började formas.

– Vi ville förmedla till barnen att du är viktig, din plats är viktig, det du tar med dig in i förskolans värld är vi nyfikna på, säger Tanja.

Arbetet fortsatte men pedagogerna upplevde samtidigt hela uppstarten som lite lätt kaotisk, med en del ledsna och otrygga barn, precis som det kan vara i början av hösten. Och när det var dags för det första mötet med förskolans pedagogista, Vera, var de i arbetslaget stressade och kände inte att arbetet hade gett några tydliga spår att jobba vidare med . De kände sig osäkra på hur de skulle gå vidare och vad det skulle ge. Med hjälp av Vera fick de upp ögonen och fick syn på  att barnen var upptagna med att upptäcka och erövra förskolan som plats, som ju var helt ny för barnen.

Hur gör barn naturvetenskap i mötet med förskolan som plats?

Pedagogerna kände att de ville titta närmre på vad barnen utforskade, vad de var nyfikna på och vad det var som faktiskt hände. De observerade och dokumenterade utifrån nyfikenhetsfrågan Hur gör barn naturvetenskap i mötet med förskolan som plats? och tittade extra noga på barnens möte med olika material i lärmiljön.

Det de sen kunde se i dokumentationen var att barnen öste, hällde, kastade och välte ut om och om igen. De förflyttade saker och de stoppade tillbaka saker, stoppade sig själva i olika byttor och lådor.

Utforskande av olika naturvetenskapliga fenomen

– Vi kunde se att det var ganska mycket naturvetenskapliga fenomen som de höll på att utforska. Kraft, balans, ljud… det var massor av saker som vi fick upp ögonen för när vi verkligen tittade nära på vad de höll på med. Vi hade precis läst att små barn använder sin kropp för att verkligen ta reda på hur saker och ting fungerar. De jämför med kroppen kring balans, storlek, volym och att kroppen då är barnens främsta verktyg för att skapa mening, kunskap och relationer. Och det var precis det som vi kände att våra barn gjorde när vi tittade på vad de höll på med för naturvetenskap, säger Tanja.

Detta ledde pedagogerna in på att iscensätta erbjudande och mötesplatser där barnen kunde mötas kring material som gick att sätta i rörelse på olika sätt. Här fick de tänka mycket kring inkludering, eftersom det i gruppen fanns barn som behövde ha hjälpmedel för att ta sig fram.

Barnen visar särskilt stort intresse för vatten

I arbetet kunde pedagogerna se ett intresse för vatten och gjorde en tydlig koppling till möjligheterna med att förflytta, hälla och ösa just vatten som material. Utifrån tankar kring supersociala material, material som formar människan samtidigt som människan formar materialet – Karin Hultman (Universitetslektor vid förskollärarutbildningen, Stockholms universitet) – blev vattenutforskande därför nästa steg att gå. Det började med två lådor, en som var fylld med vatten och en som var tom, samt kåsor att använda i vattnet.

https://media.helsingborg.se/uploads/networks/4/sites/137/2016/10/vattenlek.jpg

Barnen tog sig an materialet utan instruktioner och pedagogerna kunde se att de använde sig av samma strategier som de gjort tidigare. Efter ett tag valde de därför att bli mer aktiva medforskare. De lade till fler verktyg och började bland annat att hälla vattnet från en högre höjd. En del gjorde själva likadant. En del började fånga vattnet i handen eller med något verktyg.

Att ibland låta det ta tid

När vattenutforskandet efter en tid flyttade in på förskolan förändrades inte särskilt mycket hos barnens strategier, men arbetet fortsatte och pedagogerna dokumenterade mycket med film.

När de vid ett tillfälle reflekterade i arbetslaget över en av filmerna kunde de i efterhand se hur en pedagog, med goda intentioner, leder fram ett barn till vattenbordet och placerar barnet för att utforska.

Pedagogernas reflektion var att de ibland behöver låta barnen stå bredvid och ha en förståelse för att det tar olika lång tid att ta sig in för olika barn. De drog paralleller till boken Pedagogisk miljö i tanke och handling (Linda Linder red., förskollärare, föreläsare, författare m.m) där författarna talar om att ett barn som upplevs som passivt kanske tittar och lyssnar, därför är det ett aktivt barn. De menar att det som händer i en intressant miljö är att sakerna i miljön kan kopplas samman och skapa en händelserik och meningsfull tillvaro där tittandet och lyssnandet blir aktivt.

Observe and listen to children because when they ask ”why”? they are not simply asking for the answer from you. They are requesting the courage to find a collection of possible answers.
– Carlina Rinaldi

Utforskandet utvecklas och blir någonting nytt

När barnens vattenutforskande kom till ett stopp valde pedagogerna att låta barnen få utforska ytterligare ett supersocialt material, sand. Sand var ett material de själva hade många förutfattade tankar kring och som barnen i många andra sammanhang redan träffat på, exempelvis i sandlådan. Mötet med sanden liknade ganska mycket barnens möte med vatten. En låda med sand och en låda som var tom samt verktygen som barnen kände igen från tidigare och utforskandet följde samma strategier som barnen använt sig av när de utforskat vattnet.

En fråga som pedagogerna ställde sig i arbetet var då Hur hade det sett ut om vi börjat med sand istället för med vatten?

Därefter fick barnen möta sanden på en rad olika sätt. Inomhus med samma material och verktyg, inomhus i ett sandbord i förskolans kub, med verktyg och utan verktyg, utomhus utanför förskolan och så vidare. Nu började utforskandet ta nya vägar och pedagogerna kunde bland annat se skillnader i hur barnen kände på sanden, hur de tog sig an materialet med hela kroppen och hur de kastade, klappade, smekte och öste på olika sätt.

Även de små barnen läser in regler från sin omgivning

En reflektion från det arbetet var att även små barn läser in regler utifrån sin omgivning. Pedagogerna diskuterade hur miljöer talar till barnen, hur de blir eller hur de kan bli på olika platser.

Pedagogerna kände att barnen verkligen läste in de osynliga reglerna som de olika miljöerna talar om för dem. Det blev en påminnelse om att de allra minsta barnen ofta är mer kompetenta än vad vi förväntar oss.

https://media.helsingborg.se/uploads/networks/4/sites/137/2016/10/sandlekute.jpg

Vad har resultatet blivit efter den här resan?

Vad har hänt med oss pedagoger och vad har hänt med barnen?

– Hos oss pedagoger ser vi en tydlig utveckling i vårt förhållningssätt när det gäller att låta barnen få utforska på sitt sätt. Vi har blivit mycket mer lyhörda för vad barnen visar behov och intresse av, säger Gunilla.

– Vi behöver påminna varandra om att det inte är så farligt att det blir lite kaos, vi ska inte hindra barnen i deras utforskande så länge det inte är farligt för dem eller för andra.

Tanja och Gunilla berättar att pedagogerna i projektet blivit bättre på att ta sig tid. De upplever själva att de tidigare stressat på och ofta haft en tydlig bild av vilken riktning ett projekt ska ha och därför kanske hämmat barnens egna utforskande.

Vikten av att alltid tänka inkluderande har blivit mer synlig i och med det här arbetet.

Under projektets gång läste pedagogerna mycket nya teorier och nyttan av att knyta det barnen gör till teorier blev tydlig.

– Vi har fått bekräftat vissa saker. Genom att knyta an på vetenskaplig grund känns det mer som att man är på rätt väg, säger Tanja.

Pedagogistans roll av stor vikt

Något som varit en stor bonus för pedagogerna är att ha tillgång till en pedagogista. Vera kom genom projektet med synpunkter och nya ögon som var till stor hjälp framåt. Hon var involverad i processen men inte mitt i det. Pedagogerna ser det som värdefullt att ha någon nära som ställer frågor och hjälper till att få syn på nya saker.

– Vi har filmat mycket och då ser man mycket. Ser väldigt mycket sig själv och hur man agerar med barnen. Vi trodde till exempel att vi skulle hitta i bilderna vad vi skulle jobba med, men det var i filmerna vi såg vad barnen gjorde, säger Gunilla.

Funderingar kring barns delaktighet

På Södra nätverket fick deltagarna diskutera olika frågor i små grupper. Hur funderar du kring dessa frågor:

• Hur ser ni på barns delaktighet?
• Vad är ett aktivt barn? Vad är ett passivt barn?
• Värderar vi pedagoger olika sorters delaktighet olika?