En diskussion om yttrandefrihet och demokrati i skolan

Bengt Westerberg, Dilsa Demirbag-Sten, Lovisa Fhager Havdelin, Bo Jansson, Mona Sahlin och Sharon Jåma var medverkande i seminariepunkten Yttrandefrihet och demokrati i skolan på årets bokmässa.

bokmässan

Det här inlägget är en del av min rapportering från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2015.

Under seminariet diskuterades frågor som:
Var går gränsen mellan yttrandefrihet och främlingsfientlighet?
Hur ser det ut i klassrummet?
Hur kan vi arbeta med dessa frågor?

6 av 10 lärare har mött främlingsfientlighet i skolan som rasistiska uttalande och ifrågasättande av historien. Bo Jansson, förbundsordförande Lärarnas riksförbund talar om att balansen för lärare är svår. Han säger att samtidigt som vi ska uppmuntra kritiskt tänkande och ifrågasättande måste vi ta hänsyn till att uttalanden kan vara kränkande. Men han tror inte på att man som lärare ska säga att eleven har fel eller att hen ska vara tyst.

– Det som händer i skolan ska behandlas i skolan. Tar man inte tag i situationen där, sker diskussionen någon annanstans, säger Bo.

Dilsa Demirbag-Sten, författare och debattör säger att otrygga vuxna gör henne mer rädd än vad barn säger i skolan. Hon menar att i skolan har vi alla möjligheter att plocka upp åsikter, oavsett vad det handlar om. Dilsa tycker att lärarkåren behöver mer kunskaper i att hantera ämnet istället för att fokusera på det barnen säger.

Panelen är överens om att skolan ska användas för att fånga upp åsikter och problemsituationer men att lärare och vuxna behöver större kunskaper och även ett större mod att ta tag i frågor som rör främlingsfientlighet.

Utifrån Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans talar Bengt Westerberg, före detta partiledare om förslaget om en fortbildning för att lärare ska få metoder att hantera situationer med främlingsfientlighet. Han får medhåll från panelen och Bo uttrycker ett behov av “ett lärarlyft mot främlingsfientlighet”.

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism samt före detta partiledare, menar att kunskapsbehovet kring att hantera frågeställningar kring religion också är något som behöver byggas in och att många vuxna känner rädsla och feghet kring att säga fel eller göra fel. 

Yttrandefrihet betyder ju inte att man inte kan bli bevisad motsatsen. Och det innebär inte att man har rätt att kränka. Skolan är en speciell miljö därför behövs speciell kunskap om exempelvis terrorism och extremism.

Samhället flyttar in i klassrummet och problemet är vad som händer i klassrummet när någon säger något främlingsfientligt. Vuxna drar sig ofta ur för att de inte vet eller inte vågar säga mer.
– Vi kommer inte kunna förutspå vad som händer av de mörka krafterna. Det kritiska tänkandet är viktigt. Vi måste lära våra elever att ställa frågorna istället för att tro att det finns ett rätt och ett fel svar, säger Dilsa.
En snabb åtgärd som ger en långsiktig effekt tror Dilsa är att rikta sig mot lärarhögskolan.

Det är tydligt att panelen anser att arbetet behöver ske i skolan, eftersom problemet finns överallt även om många tror att det inte finns ”på vår skola”. De är också överens om att det krävs ett fortlöpande och kontinuerligt arbete, både bland lärare och skolledning. Det krävs fortbildning och metoder som fungerar. Panelen vill se omfattande insatser. 

– Det är jättebråttom! säger Mona.