#SETT2015 – Med sikte på att inspireras

Jag får åka till SETT mässan för andra gången. Det är ju helt otroligt!

Jag minns dagen då jag så nervöst skulle ta datorkörkort på högstadiet. Gunnar hette läraren och han var inte en inspirationskälla, han skrämde oss så mycket att vi knappt vågade trycka på tangenterna. Känns som en evighet sen, men jag minns fortfarande skräcken. Idag är jag IT ansvarig på S:t Jörgens förskolor, känns som det gick rätt bra ändå.

Kan SETT bli bättre än sist? Kommer jag börja gråta som jag gjorde när Beppe hyllade oss lärare till skyarna förra året? Kommer jag känna igen den där känslan av stolthet som bildläraren från Stockholm visade med hela kroppen när han pratade om sina lektioner?

inspiration på sett

Det senaste året har Helsingborg stad satsat på tekniken och barnen. På min arbetsplats har vi köpt in nya verktyg, men även lämnat tillbaka en hel del pedagogdatorer. Våra digitala verktyg är tillgängliga för barnen och jag ser att de utforskar nya världar tillsammans. Pedagogerna vågar mer än tidigare och vår gemensamma IKT-policy har utvecklats.

Vad är det som fattas? Hur kan vi utveckla vårt arbete ännu mer?

Innan jag beger mig till Stockholm försöker jag samla mina tankar och funderar kring vad det är just vårt område behöver. Jag vill inspireras! Inte inspireras i form av fler verktyg eller nya appar utan i förhållningssätt!

Väl framme på mässan känner jag mig rutinerad, denna gången behöver jag inte leta efter föreläsningssalar, mat och toalett. Istället är jag redo att inspireras stunden jag kliver in på mässan.

En blandning av “sötnosar”, politik, utmanande lärmiljöer och neuroplastisk forskning

Första föreläsaren är Linda Linder. Hon inspirerar med tankar kring hur vi bjuder in våra barn och deras familjer till förskolan, om vem man får bli på förskolan. Hon talar även om hur förskolan porträtteras utåt, i media, bland vuxna och förskollärare. Det får mig genast att tänka om en mejlkorrespondens jag nyligen haft med en av Helsingborg stads medarbetare som talade om våra barn som “sötnosar”. Om man ser våra barn som sötnosar har man nog inte, likt Linda Linder säger, böjt på knäna och tittat på vad barnen gör och tänkt att förskolan är en plats där barn gör viktiga saker! Det får mig att tänka på vikten av hur vi berättar för föräldrar och andra vuxna vad våra barn gör på förskolan.

Christian Eidevald bjuder in till en snabb och spännande föreläsning. Han rör sig på scenen, visar bilder och pratar intensivt om allt från politik till genus, pedagogisk dokumentation, lek och neuroplastisk forskning. Forskningen visar att när barn leker, får göra saker med sin kropp är hela deras hjärna aktiv. Efter sex år stärks kopplingarna som ofta används och de som inte används släcks ned. Vi måste skapa förutsättningar i förskolan för ett lärande hos barnen som skapar fler stigar! Vi måste skapa lärmiljöer som är flexibla och som utmanar och uppmuntrar till olika sinnen, som möjliggör nytänkande.

Markus Bergenord, digitalista, lyfter ännu en gång på ett så tydligt sätt hur vi kan skapa digitala miljöer som uppmuntrar till lek och rörelse. Han är inte rädd för att våra barn ska bli stillasittande individer där stigar släcks ned. Han talar om tillgänglighet och om att inte se våra verktyg som vackra porslinstallrikar som står högt upp på en hylla för att tas ned en fredag eftermiddag.

Vi är på väg!

Det var en intensiv dag i Stockholm. Några föreläsningar gav mer än andra men det jag tar med mig är att vi har kommit en bra bit på vägen, men vi måste våga mer!

Vi måste våga vara nyfikna på vad barnen gör, vi måste våga göra misstag, men framförallt måste vi böja på knäna och titta noga.

För på förskolan gör barnen viktiga saker!

/Emma Lewis, försteförskollärare S:t Jörgens förskolor
@Lewisem79