Virtuell värld möter autentisk värld i ett sinnligt, samlat lärande

Ni vet känslan av flow, när känslan i kroppen o knoppen och i hjärta o händerna bara Ä R.

Det där som man som vuxen söker men i sin iver av att få gjort allt annat missar så lätt, för farten är för snabb och varje avtagsväg redan förbi och man tänker sen, imorgon, nästa dag, om en vecka.

Vi vill med barnen fånga förundran, inte bara fakta, förtrogenhet, förståelse och färdighet. Vi vill fånga berättelserna, sinnesintrycken, den långsammare andningen, de djupare spåren, orden som möter och som kan spåra tillbaka. Vi vill att de ska få behålla sin, sedan barnsben, nära närvaro i nuet- inte fösa dem ur, för ett sen, därframme. Vi vill ofta säkert, genom barnen, själva komma tillbaka till nuet.

För fyra år sedan valde jag att gå en kurs i 7,5 p i Utomhuspedagogik, som Miljöverkstaden och Linköpings universitet höll tillsammans. Den gav platser ute, möjligheter, historia, anknytning och helheter. Nu och då, jag och vi, gruppen och speglingarna, sinnena och minnena.  Hand, huvud och hjärta- hela människan var grunder för allt vi gjorde. Man skulle kunna tro att en kurs, flera gånger under ett läsår, både fredag-lördag skulle ta mer än den gav, men det blev tvärtom. Den gav växtkraft och jag och världen växte med den. Ingemar, Miljöpedagog på Miljöverkstaden, var en av mina lärare och här står vi idag med ett projekt ihop.

Strax efter kursens slut skaffade jag mig en ny mobil med GPS och fick tipset om en ny app som innebar att man skulle ta sig till zoner i staden, landet, världen -och då se till att stå i zonen, låta GPSsignalen gå fram och sedan “ta” zonen. Appen heter Turf. Jag blev alldeles biten.  Jag tog zoner i hela staden, cyklade tidigt på morgonen, många gånger även ut på lunchen och sedan nya rundor efter skolan. Som jag cyklade! I genomsnitt blev det 2,5 mil om dagen och jag kunde riktigt känna att jag var som besatt. En riktig nörd hade jag blivit. På cykelsadeln började tankarna snurra om hur man skulle kunna utnyttja möjligheten av att röra sig och samtidigt ta sig till platser för att lära sig något? I just denna appen var det enda man fick, det var en grön zon på kartan, istället för röd, poäng, en medalj om jag tog många och några gånger fick jag även en kungakrona- jag hade tagit flest zoner i hela staden. Hur skulle platsen kunna kopplas till lärande och nyfikenhet? Hur skulle lärandet och rörelsen locka eleverna?

I samma veva med tankarna på cykelsadeln, kom Wallenbergs utlysning av forskningsmedel för ny teknikutveckling i skolan neddimpande i skolans mailbox. För att ansöka som grundskola, behövde vi ett universitet i ryggen så under någon vecka scannade jag av olika möjliga samarbetspartners men först då Miljöverkstaden, tillsammans med Linköpings universitet tyckte det lät intressant, så släppte det.   Det omöjliga blev möjligt, då vi trots att detta var vår första ansökan – och förstagångsansökningar brukar ha en mindre chans att få positiva besked, så fanns det intresse från stiftelsen för att låta oss starta ett 3-årigt projekt och nu har vi snart hållit på i 2,5 år.

Vi ser många möjliga framtidsspår att söka vidare i. En dörr öppnas och fler finns att låsa upp. Hur kan augmented reality, mobilförstärkt verklighet med tex 3D knuffas in i appen? Hur kommunicerar vi platsen tillbaka till källan/skolan. Hur kan vi sprida kunskaperna och möjligheterna vidare i staden? De kontakter vi fick  via studieresan till Singapore och Bali i oktover -14, hur kan vi utveckla dessa vidare? Den tekniska uppbackning som skolorna har i Singapore- kan vi dra lärdomar av dem? Hur skulle seminarier kunna hållas både här och där för erfarenhetsutbyte?

Lärandet tar aldrig slut. Inte heller vår nyfikenhet. Det finns fler nystan att nysta upp.

/ Inger Fuchs

http://vassaute.se/