En lektion för livet – en bok om lärarens arbete

I december kom boken “En lektion för livet” ut. I boken finns det 40 texter som skildrar lärarens arbete ur olika vinklar. Man känner lätt igen sig i texterna och det blir både skratt, ilska och tårar.

En av texterna har jag själv skrivit och jag tänkte dela med mig av den till er här:

Det utvidgade kollegiet

ENSAMT. SÅ KÄNNS ARBETET som lärare många gånger. I alla fall om man som jag jobbar på en mindre skola. Man är ensam i sitt ämne, ensam med sin planering, ensam med sina tankar. Visst finns det kollegor att samarbeta med en del, men just ämnesfrågorna kan många gånger bli ett en-mansjobb.

För ett år sedan skulle jag börja jobba igen efter två års föräldraledighet. Våren innan var jag full av lust att få komma tillbaka till läraryrket. Nytt jobb, ny skola, nya kollegor, elever OCH ny läroplan! Jag visste inte vart jag skulle vända mig med alla frågor och tankar. Jag var tillbaka på grundskolan efter sammanlagt 4 års frånvaro och skulle för första gången undervisa i åk 6. Hur skulle jag klara det här? Vem skulle jag fråga?

Jag hade ett Facebook-konto och började leta efter skolrelaterade sidor där. Hittade den ena sidan efter den andra som handlade om det jag letade efter. Och lite till! Svenska, So, Big 5, svenska som andraspråk, Bedömning för lärande och många, många fler. Här hittade jag andra lärare som undervisade i samma ämne som jag. I samma årskurser! Jag sög i mig allt som stod i grupperna. Läste och planerade. Var tyst, gav inga kommentarer, för jag hade inget att säga. Men jag fick så otroligt mycket input av de aktiva!

Så småningom började jag fundera på det här med Twitter. 140 tecken. Vad är det för mening med det? Vem använder det? Skulle jag ha nytta av ett konto där? Till vad då? Tänk om det fanns andra lärare som twittrade? Klart det måste finnas! Men hur skulle jag hitta dem? Var skulle jag söka och hur skulle jag göra? Till slut tog jag mod till mig och skickade ett mejl till vår dåvarande utvecklingschef som jag nyligen träffat på ett seminarium. Jag ställde alla mina frågor och fick bra svar. Plus tips på skolfolk att följa.

Jag läste och förundrades över hur mycket bra saker man kan skriva på 140 tecken. Jag följde människor jag aldrig träffat men som hade mycket att förmedla. Jag läste och lärde. Började själv skriva försiktigt. Retweetade sådant som var intressant. Jag hittade fler att följa och några följde mig. När jobbet började var jag fortfarande nervös men jag kände att jag fått många bra idéer att starta med.

Efter hand som första terminen gick ställde jag frågor på Facebook och Twitter. Om lektionsplaneringar, tips och idéer. Jag slapp att sitta själv med mina tankar och göra allt jobbet ensam. Jag lärde också känna kollegor i hela vårt avlånga land, men främst lärde jag känna kollegor i min egen stad som jag jobbar i. Kollegor jag aldrig pratat med om det inte varit för det utvidgade kollegiet. Kollegor jag sedan sprang på under olika arrangemang och fick träffa IRL. Kollegor som idag är mina vänner. Kollegor som också är mina ledstjärnor.

Det utvidgade kollegiet har varit min ventil. Mina inspirationer. Utan de människorna och grupperna hade jag inte varit den läraren jag är idag. Jag hade inte utvecklats och lärt mig så mycket nytt. Jag är tacksam för alla dessa duktiga människor som mer än gärna delar med sig av sina fantastiska tankar! Det utvidgade kollegiet är också mina kollegor. Inget mer ensamarbete för mig!

/Annika Ahlfors, Svenska/sva lärare åk 7-9, Gläntanskolan

Vill du följa mig på sociala medier så finns jag här:

Facebook: Annika Ahlfors
Twittter: @ahlfors3
Instagram: ahlfors3