Ett nytt kapitel

Till slut får man nog. Det räcker nu. Vi har nått vägs ände.

Efter dryga tio år som pedagog i min tidigare kommun kände jag efter halva terminen hösten 2016 att det måste till en förändring – annars skulle jag förgås, upplösas och skingras för vinden. Det är en hemsk känsla. Framför allt när det finns och fanns potential – i form av utvecklingsbara elever och kunniga pedagoger – till att förändras och förbättras men där organisationen av någon anledning inte tog tillvara på den potentialen.

Det som består

Det finns förstås ändå delar jag är väldigt tacksam och stolt över, delar som jag själv varit en del av och delar som jag fått uppleva med hjälp av andra. Under dessa tio år har jag fått några för mig essentiellt viktiga erfarenheter:

Jag har arbetat med samtliga årskurser och samtliga ämnen inom grundskolan (då räknar jag givetvis in diverse vikariat samt min tid som resurspedagog. Framför allt mina timmar i hem- och konsumentkunskapssköket finner mina vänner väldigt lustiga av någon anledning). Här kan man verkligen snacka om perspektiv och nyttig erfarenhet – hur skiljer sig till exempel ämnena åt rent didaktiskt, vad finns det för likheter och skillnader på hur man lägger upp ämnet beroende på åldersgrupper och hur tacklar man det faktum att man i grunden omöjligen kan vara behörig i, eller i vissa fall ens bekväm i, ämnet man ska undervisa i?

Jag har arbetat på sex olika grundskolor, sex väldigt olika arbetsplatser vad det gäller organisation, kultur och arbetsmetoder. Jag har lärt mig oerhört mycket av mina kollegor, än i dag använder jag mig av metoder jag tagit rakt av från duktiga pedagoger jag arbetat med. Jag har även sett hur svårt det är att vara ledare i skolan, oavsett hur goda intentioner man har, om man inte har med sig den centrala styrningen i kommunen.

På varje arbetsplats där jag haft en längre anställning har jag alltid i någon form arbetat med elever i behov av särskilt stöd, elever som har någon form av neuropsykologisk funktionsnedsättning (NPF), det vill säga till exempel ADHD, ADD, Autismspektrumdiagnos (ASD), språkstörning eller någon annan form av funktionsnedsättning. Dessa elever hittas oftast i någon form av särskild undervisningsgrupp och ibland även som en del av integrerad särskoleverksamhet. Inom dessa verksamheter har jag stött på några av den mest inspirerande pedagogiska personal man kan tänka sig: Kenneth Fogelberg på ”Barkvägen” på Rydskolan, Ann Amandusson på den integrerade särskoleenheten på samma skola och framför allt Marianne Dahlberg på ”Lilla sammanhanget” på Helenaskolan (min senaste arbetsplats) för att nämna några. Gemensamt för dessa ledargestalter är att de alltid satt eleverna främst och alltid fått ”trolla med knäna” vad gäller resurser och förutsättningar, vilket alltid har lämnat ett mervärde hos eleverna i form av bättre självkänsla och trivsel i skolan men som aldrig eller sällan synts i form av ökade meritvärden.

Reset

Det finns olika sätt att tackla och kanalisera sitt missnöje. Vissa knyter näven i fickan och kämpar på i det tysta. Andra försöker ställa sig på barrikaderna och förändra på plats. Jag provade båda dessa alternativ men insåg snart att det inte var något för mig. Så jag tog mitt pick jag pack och lämnade inte bara min arbetsplats utan även min hemkommun – vid årsskiftet gick flyttlasset mot Skåne.

Sedan vårterminen 2017 arbetar jag som förstelärare med IKT-uppdrag på Maria Parkskolan i Helsingborg. Huvuddelen av min tjänst är kopplad till de Samverkansklasser som finns där. Dessa klasser är sökbara för elever i Helsingborgs kommun som har någon form av NPF-problematik. Fördelen med detta är att de elever som blir antagna har ett starkt team runt omkring dem: skolan samarbetar med (i den mån det är nödvändigt) habiliteringen, sociala myndigheter och LSS. Dessa enheter möts med jämna intervall och utvärderar arbetssätten kring eleverna. Föräldrakontakten är tät och klassrumssitutionen är starkt anpassad efter elevernas individuella behov med hög pedagogtäthet.

Redan första veckan på det nya arbetet kände jag att jag hamnat helt rätt. Även om arbetssätten och elevunderlaget kändes bekanta, tio års erfarenhet av att arbeta med elever med NPF-problematik sätter sina spår, kändes även strukturen kring dessa elever stabil men samtidigt uppmanande och utmanande. Arbetslaget kring eleverna, tillsammans med en ledning som har helt andra glasögon än den ledning jag hade tidigare, är verkligen något jag aldrig upplevt tidigare. Det finns en framåtanda, en vilja att tillsammans med eleverna lära sig nya saker eller prova nya sätt att ta sig framåt – det finns inga problem, bara möjligheter. Det sistnämnda är givetvis en sanning med modifikation: självklart uppstår det problem, så gott som dagligen i form av till exempel utbrott eller arbetsvägran, vilket är helt vad man kan förvänta sig med tanke på elevernas förutsättningar, men så snart lugnet lagt sig igen antar vi alla utmaningarna på nytt.

Uppåt, framåt!

Jag har fått stort utrymme att prova mina egna pedagogiska idéer på Maria Parkskolan under den gångna terminen. I grund och botten är jag en gamer, jag har spelat alla former av spel, såväl brädspel, rollspel som dator/tv-spel, och har via egen erfarenhet upplevt den starka motivationskraft som kan finnas där. I min undervisning använder jag mig ofta av element av spelifierat respektive spelbaserat lärande. Det första begreppet, spelifierat lärande, innebär i korthet att man använder sig av olika belönings- eller nivåsystem i undervisningen. Det andra begreppet, spelbaserat lärande, innebär att man använder sig av spel i undervisningen: hos oss är bland annat Minecraft en riktigt spännande ingång till många av eleverna i Samverkansklass.

Mina kommande inlägg kommer att handla om mitt arbete med dessa elever, det kommer att handla om metoder och lektionsupplägg, om programmering och kodande av spel – de kommer också vara rena krönikor och debattinlägg i den eviga diskussionen kring elever och elevers lärande, om inkludering respektive exkludering, om hur man möter och arbetar med elever med NPF-problematik – himlen är gränsen.

Min ambition är inte att ge sken av att vara någon form av superpedagog, min ambition är att visa upp en verksamhet som jag är väldigt stolt över, en verksamhet jag är helt övertygad om kan inspirera och underlätta för såväl pedagoger, elever med NPF-problematik och vårdnadshavare till elever med NPF-problematik. Sedan tycker jag om att provocera ibland, eller utmana kanske är ett bättre ord –  alla åsikter och allt jag skriver är givetvis mina egna tankar och funderingar – det vore dock oerhört roligt om ni som läser kommenterar inläggen och själva för fram era tankar och åsikter!

Christian Stenbacke
Förstelärare med IKT-uppdrag på Maria Parkskolan, Helsingborg

Blogg: christianstenbacke.se