Lärande misstag – en strävan efter att alla ska bli hörda

Publicerad: 2018-11-28

Pedagogen ställer en fråga till hela klassen, och låter eleverna som ivrigt räcker upp handen svara. Känns det igen? Inger Edforss-Fuchs är en av dem som gjort samma misstag. Men med hjälp av kooperativa strukturer utmanar hon sina elever och tillsammans tränar de på att alla ska bli hörda.

Så stod jag där. Jag hade fallit i fällan av gamla lärarvanor. Avslutade ett bra lektionsupplägg utomhus, där jag ville kontrollera kunskaperna hos gruppen och jag gjorde det genom att jag ställde frågor till hela gruppen. Och de ivrigaste, med viftande händer, fick svara.

Insåg allt för sent att jag då tappade en stor del av den stora klassen. Alla de som inte vågade, alla de som tyckte gruppen var för stor för att svara, alla de som av ohejdad vana inser att det går att ligga lågt och som tänker: ”någon annan tar det. Någon annan svarar. Jag stänger ner”.

Jag gick lite frustrerat tillbaka för att äta lunch med eleverna, snart var det dags för fyra dagars ledighet. Backade lektionen i huvudet i sekvenser. Funderade och insåg att visst, gruppen på cirka 40 elever var stor, MEN tänk om jag istället valt att….

Strävar efter att alla ska bli hörda

Ett klassrum, där allas röster blir hörda och lyssnade på är ett klassrum, det är dit jag strävar. Ett klassrum där eleverna blir varandras stöd i lärandet. Ett klassrum där gruppen bär varandra över utmaningar, förklarar för varandra, sätter ord på sina tankar, sätter ord på sin frågor. Ett lärande rum där vi växer ihop och snubblar ihop och reser oss tillsammans.

Vi vet att vi behöver väcka hjärnan, skapa bryggor för att nå över hinder. Repetera. Lära begrepp. Lära minst 3000 ord/år och få kunskap att användas aktivt. Vi behöver förstå sammanhang, formulera oss, hitta förklaringar och våga ställa frågor.

Några av de kooperativa strukturerna som vi utmanar grupperna med är:

Vi är några lärare på skolan som fördjupar oss i kooperativt lärande där boken “Grundboken i kooperativt lärande” av Fohlin, Moerkerken, Westman o Wilson från Studentlitteraturen, har varit en stor inspirationskälla. Många tankar och uppslag finns också på sidan www.kooperativt.com

Likaså har Pedagog Malmö en sida med artiklar i ämnet där bakgrund, forskningsförankring samt praktiska exempel finns att hämta.

Då vi arbetat kollegialt med Läslyftet under läsåret har vi också upptäckt att många forskningsartiklar kan kopplas till kooperativt lärande, t ex från modulen “Från vardagsspråk till ämnesspråk”. Vi skrattar nästan högt då vi ser att vi är på rätt väg. Nu kan vi väva ihop vårt arbete med Carol Dwecks Mindset, Micke Hermanssons Grej of the day, Nottinghams Utmanande undervisning med det kooperativa arbetet . Allt hänger ihop!

Tillsammans kommer man ihåg bättre

Så tillbaka till lektionen som jag fick backa i sekvenser.

Lektionen var uppbyggd utomhus, där jag hängt upp lappar med faktarutor, skrivna utifrån det vi sett och kanske inte riktigt förstått från vårt läger på Söderåsen. Vad gjorde man i stenbrottet? Vad simmade i bäcken Hallaröd? Hur fungerar en horst? Vilka blommor är fridlysta? Får man plocka och ta hem grodrom? Varför ska hundar vara kopplade? Och så vidare.

Tre och tre fick eleverna gå runt, läsa faktatexten och förklaringarna, sedan gå några steg för att läsa frågor utifrån faktatexten de läst (se underlaget här.)

Tillsammans kom man ihåg bättre. Tillsammans förklarade man svåra begrepp. Tillsammans bars kunskapen fram. Rundan var gjord i tre delar, alla med samma innehåll men med olika färger. På så vis blev det inte kö vid faktatexterna, vi var ju trots allt 40 elever.

Skulle låtit eleverna berätta för varandra

När alla samlades igen i den stora halvcirkeln, vad hade varit bättre att göra? Bättre att göra än att jag som lärare frågar och några enstaka elever, alltid de som brukar, svarar? Jo….

…jag skulle bett eleverna stå i sina lärgrupper om tre elever. Jag skulle ställt frågor om innehållet, men istället bett eleverna att berätta snabbt för varandra, axel-kompis och ögon-kompis. Då skulle fler elever åter fått repetera, genom att förklara. Så många fler skulle kommit till tals. Så många fler skulle tvingats hämta upp kunskapen, repetera, förklara, repetera igen. Och jag skulle ändå kunna se och höra att eleverna ägde kunskapen istället för den klassiska “läraren-frågar-eleven-svarar-kort”.

Detta är vad jag kommit fram till då jag backade lektionen jag hade utomhus.