Allt detta lärande……

Alla dessa utmaningar. Så mycket vi inte vet. Så mycket vi vill veta och förstå.
Vilka lärresor vi gör, för det finns så mycket att fascineras över och så stor nyfikenhet som förhoppningsvis aldrig tar slut. Så mycket som vill upptäckas och så mycket vetande som går in och vänder i oss- och tar sitt innehåll och sipprar snabbt ut igen och annat lärande som stannar. Så många utmaningar som behöver lösas.

Nu har vi fyra tagit oss över till San Fransisco.  Efter att ha varit vakna i ett dygn, kommit igenom tullen med pepparkaksburkar, en clementin, stått vid fel biluthyrare och kört i mörker på 7-filig väg utan fungerande gps så inser vi att ibland behövs det fyra personer som turas om att hålla humör och ett öppet tankesätt uppe för en hel grupp.

Vi fyra som reser är alla förstelärare på Västra Ramlösa skola som arbetar med olika ämnen och på olika stadier.
Annika Lundén arbetar i årskurs 2, Marie-Louise Ekberg arbetar med engelska i åk 9, Lotta Cederberg har textilslöjd med åk 2 upp till åk 5 och Inger arbetar med åk 5.

Här vill vi tipsa om en bra Tedtalk.  “Kraften i att tro att du kan bli bättre”, inspelat Norrköping 2014, där prof. Carol Dweck talar.

Här nedan följer Ingers tankar om lärande utifrån egen erfarenhet och böcker lästa av  bl a James Nottingham “Uppmuntra lärande”, Carol Dweck “Mindset- du blir vad du tänker”, John Hattie / Yates- “Hur vi lär”, samt Dylan Wiliam/Leahy  “Handbok i formativ bedömning”.

Skapandet av kunskap möter motstånd ibland, motstånd med tjocka, osynliga väggar. Minns så väl frustrationen, hjärnan är överhettad, tankarna hittar inte kopplingar, bara återvändsgränder.  En överbelastningsstress har landat i mitt bo (se t ex Hattie/Yates “Hur vi lär”  kap 2 – Lärandets grunder)  Då man INTE förstår och det enda vettiga är att då resa sig och gå för att sedan tassa eller försöka smälla upp dörren tillbaka, till det förbannade svåra. Skaka lite. Kasta om det lite. Vända och vrida, prata och tänka. Skaka igen. Våga tro att jag kan komma genom väggarna med de stora frågetecknen. Våga minnas, att motstånd har jag mött förr, jag ska hålla i och ut och våga se väggarna som lärande hinder.

Hur hittar man lagom frusterande utmaningar med motstånd, kognitiva konflikter, för våra elever, där föreställningar sätts på prov för att de sedan ska få kliva eller klättra till aha-ögonblicken?
– Heureka! Jag har funnit det! Ögonblick då svårigheter lossnar- vilken härlig känsla, en känsla man kan ha som stöd vid andra dikeskörningar på kunskapsvägen.  Hur kan jag som lärare bädda för att elevernas föreställningar ska få utmanas, sättas på prov? Se James Nottingham och frågorna till  – Lärandegropen,  i boken ”Uppmuntra lärande – så hjälper du barn att lyckas i skolan” .

Själv minns jag arbetet i en åk 3 som bl a handlade om årstider. Innan arbetet ställde jag frågan om varför det finns årstider. Några elever förklarade att det hade med rättvisa att göra. Kunskapen förändrades under arbetet. Halvåret efter avslutat tema så ställde jag frågan igen- och upptäckte då att att den tidiga föreställningen om rättvisa årstider återigen var förklaringen hos ett par elever. Jag hade inte lyckats att rubba en tidigare föreställning hos dessa barn, en förståelse till att nå en högre kunskapsnivå. Det var en insikt jag fick att ta med mig i min reflektion om lärandet.

Problem är för hjärnan vad träning är för musklerna; de härdar och stärker.     (Norman Vincent P)

“Lärande kräver tid, ansträngning och motivation” (s 145 Hattie/Yates “Hur vi lär”). För att bli skicklig behöver du minst 50-100 timmars övning och vill du bli expertis krävs det upp till 10 000 timmar.  Tänk, det inger respekt. Hur får vi elever som vågar och vill anta utmaningen? Att inte ge upp? Att inse, att vill man bli bra på något, så krävs det bl a hårt arbete, mod att misslyckas, målmedvetenhet och uthållighet.

Vi vill att nervcellerna ska avfyras tillsammans och sammankopplas (eller fire together and wire together). Vi vill bygga nätverk och väl använda nervbanor genom repetition, där färdigheter och kunskaper hittar snabbare och snabbare kopplingar.

Hur möter vi eleverna med klok feedback vid rätt tillfälle? Hur kan våra ord, våra omdömen stjälpa eller hjälpa i lärprocessen? Hur styr vi eleverna att våga tänka om, tänka nytt, hålla ut och vilja och veta att lärande ibland  eller tom ganska ofta är en svettig, utmanande process- för först då, sker nya kopplingar till lärvägar i hjärnan.  Hur lär vi eleverna att utmana sitt tänkande och på vilket sätt kan filosofi för barn vara en brygga att gå via? Hur skapar vi modiga barn som inser sin egen lärande kraft? Att intelligens inte är statiskt och icke påverkbart?

Frågorna blir många som  vi ska ta med oss till professor Carol Dweck och till skolorna vi besöker.

/Inger Edforss-Fuchs, Västra Ramlösa skola