Att hantera problemskapande beteenden i skolan

Med hjälp av den låg-affektiva pedagogiken går det att skapa en pedagogisk miljö med positiva förväntningar på elever som vi upplever har problemskapande beteenden. Elever i behov av särskilt stöd, behöver särskilt stöd. För att kunna arbeta med dessa elever på ett bra sätt krävs därför särskilda metoder.

Psykolog Bo Hejlskov Elvén går med självklara steg upp på scenen i Olympiaskolans aula. Han ska föreläsa om problemskapande beteende i skolan. I publiken sitter förstelärare, specialpedagoger och skolledare från Kunskapsstaden Helsingborg. Under en förmiddag fokuserar han på hur man genom låg-affektivt bemötande och ett låg-affektivt tankesätt kan uppnå bättre metoder att bemöta beteenden hos elever som upplevs som problemskapande.

När det handlar om problemskapande beteenden i skolan menar Hejlskov att det handlar om att pedagoger behöver kunna hantera beteendet. Han menar att problemskapande beteende är beteende som upplevs som ett problem av omgivningen, för eleven är det en lösning. Beteendet uppstår i samspel med omgivningen och beror därför på de metoder som används.

Hejlskovs grundtanke är att: Den som kan uppföra sig gör det men när en elev inte kan nå upp till de krav och förväntningar ställs söker eleven en lösning på det problemet. Alla människor söker lösningar på det som upplevs som ett problem och för en elev som lätt blir affektsmittad kan lösningen på en eskalerande konflikt lätt bli att bitas, springa iväg, att svära eller att slåss.

Att ta ansvar för elevens beteenden och reaktioner

Gränsen för självkontroll är enligt Hejlskov mycket lägre hos vissa personer, vilket innebär att en affektutlösning betyder kaos väldigt snabbt. Han menar att det är viktigt att förstå att exempelvis ljuga och skrika är en strategi för vissa människor. Poängen är att man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna samarbeta, tappar man kontrollen går det inte. Ett nej är alltså en lösning och alla har rätt att säga nej. Uppgiften är enligt Hejlskov att ställa krav på ett sätt som innebär att eleven säger ja.

– Därför måste allt arbete i skolan ha som mål att eleven har kontrollen över sig själv, säger Hejlskov.

Om vi anpassar krav, förväntningar och ramar på en elev ges eleven förutsättningar att uppföra sig. Det är då det går att skapa förändring. Istället för att tro att folk inte vill uppföra sig kan det hjälpa att tänka att den som inte uppför sig förmodligen inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till krav eller förväntningar. Hejlskov menar att genom att ta det ansvaret kan vi påverka beteendet.

Den som tar ansvar kan påverka (Bernhard Weiner)

I praktiken kan det enligt Hejlskov handla om att göra upp planer för de elever som inte klarar av att göra det själva, men…

– Man kan inte ha regler som handlar om vad man inte får göra på väggen när man har barn med impulskontrollproblem, då kommer vi att starta impulser, säger Hejlskov och i sitt nästa andetag pekar han med fingret och säger exemplifierande till alla i publiken:
– Ni får under inga omständigheter tänka på färgen röd!

Vidare lyfter han vissa likheter mellan pedagogers ansvar i skolan och mekanikerns ansvar på en bilverkstad. Han säger att eftersom alla elever och alla föräldrar inte kan lösa alla problem på samma sätt, gäller det att hitta nya lösningar för att komma till rätta med olika typer av situationer.

Mekanikern måste ha de verktyg och metoder som är nödvändiga!
Mekanikern får inte ha metoder som riskerar att skada bilen!
Och metoderna får inte innebära sämre funktion än förut.

– Om vi inte lyckas har vi fel verktyg och fel metod, säger han.

Genom att göra de krav vi ställer begripliga får vi eleven att säga ja och vi har skapat ett medstånd. Det finns olika sätt att öka begripligheten. Enligt Hejlskov handlar det alltså om att hitta sätt som inte är ett problem för eleven. Om vi lyckas ställa kravet på ett sätt som innebär att eleven säger ja, skapas ett medstånd istället för ett motstånd.

Josefine Hultén, redaktör Pedagogsajten