Barnen i staden, staden i barnen
Jag tror att gränser skapar utanförskap och en känsla av osäkerhet istället för gemenskap och trygghet. För visst har vi alla som bor i denna stad, oberoende av var i staden vi kallar ”hemma” rätt att känna oss som en viktig del av staden, och då menar jag hela staden?
När jag flyttade till Helsingborg från Malmö för cirka 12 år sedan fick jag berättat för mig att staden var uppdelad i två delar och att Trädgårdsgatan var den oskrivna gränsen. I dagsläget bor jag på en parallellgata till Trädgårdsgatan, men vägrar att se det som att jag bor på rätt eller fel sida av gränsen, rätt eller fel sida av staden.
Vad betyder en stad för någon som bor på andra sidan Trädgårdsgatan, eller upp för en av Helsingborgs många branta backar, på Råå eller för någon som bor i ett tillfälligt boende i en annan del av staden? Vi behöver fundera över vad en stad betyder för oss själva och ställa oss nyfikna till vad en stad kan betyda för någon annan, för att förstå och luckra upp stadens gränser.
I mitt uppdrag som ateljerista måste jag titta ut och titta in. Och sedan ett år tillbaks har jag haft äran att få utöka mitt uppdrag och, utöver förskolorna i S:t Jörgens förskoleområde, även arbeta i ett, för mig, ganska nytt område. Jag har fått titta in och möta pedagoger, barn och familjer på Åhusgatans förskola, Guldsmedsgatans förskola, Furutorpsgatans förskola, Traktörsgatans förskola samt den öppna förskolan på Familjecentralen Högaborg som alla ligger i Wieselgrens förskoleområde.
När jag började mitt uppdrag i mitt nya område välkomnades jag av Jeanette Månsson som ganska nyligen hade tagit över som förskolechef. Tillsammans besökte vi alla förskolorna som ligger utspritt mellan ett par gator och jag minns att jag kände mig mycket förvirrad. Jag följde efter Jeanette men var inte riktigt säker på om vi skulle hitta tillbaks, för just nu besökte jag ett område jag inte kände mig hemma i. Min oro för mitt lokalsinne försvann dock rätt snabbt i mötet med barn och pedagoger. Mötet kan nämligen summeras med två ord; nyfikenhet och engagemang. Ganska direkt fick jag frågan ”Kan du hjälpa oss tänka om det här rummet?” och barnen undrade vem jag var och varför jag var på besök på just deras förskola. Pedagogerna, tillsammans med ledning och pedagogista Marianne Lindskog Persson bjöd in till sina tankar och reflektioner tidigt och snart förstod jag att de under en längre tid funderat över barnens rätt till hela vår stad. De upplevde att barnen och deras familjer behöver ta mer plats i staden, men främst att de behöver uppleva att de får ta mer plats i staden. Pedagogerna på förskolorna har lång erfarenhet av att möta barn och familjer från många olika kulturer och delar av världen. Jag kände igen mig i deras tankar om barnens rätt till staden, samtidigt som det var tydligt att vi hade olika erfarenheter. Olika erfarenheter från olika delar av staden. Det fanns en stark vilja och en tro på att genom ett projekterande arbetssätt försöka skapa förändring. Reflektionerna och diskussionerna var många och till slut formulerades en kraftfull projektrubrik, Barnen i staden, staden i barnen.
Vi behöver vara nyfikna. Jag tänker att det handlar om att vi ofta är bekväma eller kanske obekväma och därför väljer vi att inte vara nyfikna, fast vi vet att det är just det vi behöver vara. Vi behöver titta ut och utforska nya sidor och nya platser av vår pulserande stad för att förstå den och dess medborgare. Dessvärre upplever jag att media ofta väljer att porträttera delar av staden ur en mer negativ synvinkel och nu behöver jag kanske vara lite tydligare… Jag menar alltså söder om Trädgårdsgatan, på andra sidan den oskrivna gränsen. Om vi matas med negativ information om vad som sker söder om Trädgårdsgatan tror jag att vi blir än mer obekväma. Vi kommer ta avstånd och välja att inte vara nyfikna och på så vis inte lära känna hela vår stad och människorna som bor i den.
I förskolan måste vi stanna upp och lyssna till barnens och deras familjers erfarenheter och historia, deras kompetenser och rättigheter. För det är i detta möte som vi kommer få vår värdegrund bekräftad, att vi alla är olika, men framförallt att vi alla är lika. Vi är alla människor som vill bli sedda och hörda och få vara en del av ett meningsfullt sammanhang.
I förra årets utvärderingar från Wieselgrens förskoleområde var det tydligt att varken pedagoger, barn eller familjer var färdiga med projektrubriken Barnen i staden, staden i barnen, men att vi i år behöver vara än mer djärva. Vi behöver våga bjuda in och vara innerligt nyfikna på varandra och ta steget ut i staden tillsammans med familjerna.
Med tre nya värdeord, Välkomnande, Nyfikenhet och Delaktighet kan vi inte ducka, vi måste bjuda in.
Delaktighet är något av det viktigaste vi har att arbeta för i förskolan, men också något av det svåraste. Vi kan inte driva och utveckla förskolan själva. Vi behöver se pedagoger, barn och familjer som lika viktiga delar. Precis som att vi inte kan driva förskolans utbildning utan lek eller omsorg kan vi inte driva våra projekt i förskolan utan barnens familjer.
Jag började fundera på en projektuppgift innan sommaren till familjerna på förskolorna i Wieselgrens förskoleområde. Jag skrev, suddade, ändrade, klippte, flyttade, skrev, funderade, ändrade, skrev, gick på semester…
Och när jag öppnar min mail efter semestern har Jeanette skrivit ut projektuppgiften och skickat ut den till alla pedagoger! Vad betyder en stad för just er familj? Nervositeten slår till, var det verkligen en bra fråga? Kommer familjerna kunna svara? Kan deras svar hjälpa oss i våra projekt och i vår förhoppning att låta barnen ta plats i staden? Jag inser att det bara är att köra, no turning back liksom. Jeanette är lugn (och modig) som en filbunke som vanligt.
Efter ett besök på Wanås skulpturpark under sommaren blir jag högst imponerad av Yoko Onos Wish trees och tänker att detta kan bli ett vackert och kraftfullt sätt att låta familjerna, barnen och förskolorna att ta plats i staden. Pedagogerna kommer överens om en plats som de alla har en relation till, de stora kastanjeträden mitt på Viskängen. Det är en vacker plats som de lätt kan besöka om och om igen med barnen och som familjerna kan besöka tillsammans med vänner och andra viktiga människor i deras närhet. Det är också en plats där andra helsingborgare kan stanna upp och läsa och förundras. Vår förhoppning är att kastanjeträden med sina mäktiga grenar täckta av stora, vackra löv kan skydda familjernas viktiga tankar om staden när höstens vindar bestämmer sig för att komma förbi på besök.
Pedagogerna är nu i full gång med att bjuda in till viktiga mötesforum på förskolan där familjerna kan svara på projektuppgiften genom att skriva eller teckna sina tankar på en lapp, likt de lappar som erbjuds vid Yoko Onos Wish trees. Nästa steg för pedagogerna blir att noggrant läsa och ta hand om familjernas svar, som i sin tur kommer bli viktiga för projektens utveckling. Under vecka 40 kommer lapparna att hängas upp i kastanjeträden och där hoppas vi att de kan inspirera, glädja, lugna, provocera, kommunicera och göra skillnad!
Jag tror att vi alla behöver vara mer nyfikna, modiga och påhittiga. Likt ateljeristan Matteo Binti från Reggio Emilia sa under en föreläsning i Malmö i våras ”Ni måste gå mot rött lite oftare i Sverige!”. Självklart menade han inte att vi bokstavligt talat ska gå mot rött, men vi behöver våga mer, vi behöver sticka ut, ifrågasätta och tänka nytt. Vi behöver våga gå över gränsen!
/Emma Lewis
Varmt välkomna till Viskängen under vecka 40 och läs vad helsingborgare som bor på andra sidan Trädgårdsgatan tycker om sin stad.
Följ oss gärna på instagram för att följa denna spännande process!
