Barnens intresse för Kärnan och Rådhuset har lämnat spår i staden

Om du som barn får möjligheten att känna delaktighet i din egen stad har du förmodligen bättre chanser att växa upp till en framtida demokratisk medborgare. Ett sätt att lära känna sin stad är genom att utforska historiska platser. Det fick 5-årsgruppen på Furutorpsgatans förskola göra under förra året. Dessutom fick de göra en egen rundvandring i appen Guide Helsingborg där de kunde berätta om allt det de lärt sig i sitt projekt och på så sätt sätta sitt eget digitala spår i staden.

Projekt: Barnen i staden och staden i barnen

Förra året arbetade Vera Rojas, förskollärare och pedagogista, tillsammans med kollegorna Frida Burman Cziegler och Vafa Qasimova i en 5-årsgrupp på Furutorpsgatans förskola. Gruppen arbetade, som alla förskolor i förskoleområdet Wieselgren, med den övergripande projektrubriken Barnen i staden, staden i barnet. 

I den här intervjun berättar Vera om barnens arbete med Kärnan och Rådhuset och om projektet Barnen i staden, staden i barnen.

Barnen i staden, staden i barnet har varit en projektrubrik i de fyra förskolorna som finns i området Wieselgren sen tre år tillbaka. När det startade identifierade pedagogerna en slags osynlig gräns i staden någonstans där Trädgårdsgatan gränsar mellan city och södercity. Med detta uppkom en del frågor såsom Ser barnen i vårt område hela staden som sin stad? Får de möjlighet att se och upptäcka hela staden? Får familjerna det? Är de nyfikna? Vet de vad som är på gång? Ser de möjligheterna i staden? Och tvärtom, ser staden möjligheten i våra barn?

Alla barngrupper i området arbetar på olika sätt med samma projekt och utifrån dessa frågor formade personalen projektrubriken Barnen i staden, staden i barnen tillsammans med följande syfte:

Vi vill ge barnen former för att uttrycka sin röst, ta plats i samhället och tillsammans med sina familjer se möjligheter i vår stad.

– Just den här 5-årsgruppens ingång blev att de såg Helsingborgssymbolen överallt. Och blev jättenyfikna på den. Vi hittade den på skyltar, på marken, på våra kläder, ja i princip överallt och blev intresserade av att ta reda på var finns den här byggnaden som syns. För det måste ju vara en riktig byggnad. Och så började vi leta!

För att ta reda på var byggnaden fanns, om det nu var en riktig byggnad, läste de på biblioteket och hade många egna hypoteser och teorier. Och till slut hittade de Kärnan.

– Vi kunde inte alltid komma in i Kärnan utan satt ofta utanför på trappan och därifrån kunde vi se Rådhuset. Kopplingen mellan dessa två byggnader är väldigt stark och vi landade i att fortsätta arbeta med de två byggnaderna.

Barnens rundvandring för invånare och besökare

Gruppen fortsatte arbetet med Kärnan och Rådhuset under hela sitt år i 5-årsgruppen och som avslut på det hela spelade de tillsammans in en rundvandring som nu finns tillgänglig i appen Guide Helsingborg för invånare och besökare i Helsingborgs stad.

Hur kommer det sig att det blev en rundvandring i appen Guide Helsingborg?

– Då fanns inte så mycket information för barn om Kärnan och Rådhuset och vi fick tipset från en annan pedagog att vi kanske kunde hitta något i appen Guide Helsingborg. Utifrån det väcktes tanken att Tänk va häftigt det hade varit om våra barn fått göra en sån här del i den här guiden och förmedla någonting! Det hade varit coolt om det blir det sista de gör för att knyta samman sitt projekt och samtidigt lämna ett tydligt spår i sin stad.

– Vi kontaktade stadsledningsförvaltningen och Johanna och Lotta som vi förstod arbetade med den här appen. Vi beskrev vad vi höll på med och ställde frågan om detta skulle vara möjligt. Och de gick igång totalt på vår idé som de absolut ville jobba med.

Kan vem som helst göra sin egen guide i appen?

– Det är inte öppet för vem som helst egentligen men det blev så att vi fick göra det. När vi hade fått ett ja så berättade vi för barnen att vi skulle spela in någonting och att det skulle finnas i appen. Vi ville plantera idén så att den fanns hos barnen, men den konkreta planeringen inledde vi inte förrän på slutet. För att barnen skulle förstå när det blev dags på riktigt. Så de fick höra idén tidigt men den var abstrakt för dem ganska länge.

Hur gick det till att göra själva rundvandringen?

– Då fick de börja med att tänka till kring vad de ville berätta om från hela vårt projekt. Allt vi lärt oss, allt vi gjort, vilka bilder vi ville visa och så vidare. Vi använde en del gamla bilder men vi tog också nya. Då fick barnen använda en bra kamera och träna på att utveckla sina egna förmågor. Vi fick också tänka på hur deras röster och bilder kunde synas. En stor del av planeringsarbetet var att hitta ingångar för alla barn. För alla ville inte prata eller spelas in, men då kunde man vara med och ta en bild eller skriva manus.

En utmaning med själva audioguiden var att göra det abstrakta konkret.

– Vi tränade och lekte massor med mikrofonen för att ljudet skulle bli bra och för att barnen skulle känna sig bekväma. Vi provspelade in ljud, lyssnade på oss själva, skrattade och vi blev tillslut avslappnade i relation till just inspelningsprocessen. När det väl var dags att spela in blev det en pedagog och ett barn som spelade in, med stängd dörr och väldigt mycket fokus. Vi hade bilderna som vi skulle ha i guiden bredvid och vi hade vårt manus. Vi påminde om vad de ville förmedla och ungefär vad det var de ville säga. Men det blev ändå supersvårt för det går inte så lätt att ha ett stolpmanus med text till en 5-åring som inte kan läsa. Då kom jag på att jag kunde rita ett stolpmanus. Sen fick jag sitta och peka, nu ville du berätta det och sen det och sen det här. Så det blev väldigt bra.

– Barnen var med och valde ut en del av det färdiga innehållet sedan skickade vi en bunt med bilder och ljudfiler till Johanna och Lotta som satte ihop allting i rätt format, sedan fick vi godkänna allt innan det kom ut i guiden. Tekniken är ju också superbra. Jag kunde till exempel ställa frågor till barnen när vi spelade in som vi redigerade bort och i slutändan blev det verkligen fokus på barnens berättelse.

Kan du ge något mer exempel på hur förskolan eller skolan kan göra barn och elever mer delaktiga i sin stad? 

– Jag tror att vi behöver vara mycket modigare i att våga använda stadens resurser. Behöver du stöd i hur man skulle kunna spela in bra ljudfiler, ring Pedagogiskt center och prata med Ola. Behöver du komma in på Rådhuset, skriv ett brev och fråga om ni får komma in. Det kunde vi. Det var fem personer som svarade och det var helt fantastiska mejl. Vi tog det första svaret vi fick och på så sätt lärde vi känna en politiker som blev vår vän. Skapa relationer. Det finns många fantastiska museipedagoger på Dunkers. Jenny är en av dem och hon blev också vår vän. Vi träffade henne både på bokade träffar men också när vi var där någon gång och hon visade runt andra och ändå tog sig tid att hälsa på oss och säga ”tjena kompisar”.

Och tänk över förvaltningsgränserna. Om det är en park ni är intresserade av fundera på vem som sköter den. Mejla, fråga, interagera. Jag tror du får ett ja-svar 9 av 10 gånger. Folk blir jätteglada när barnen tar plats. Vi är välkomna på alla möjliga vis. När vi inte kunde komma in på Rådhuset så skickade vi ett sms och då öppnade Maria ett fönster och vinkade till oss om hon inte satt i möte. Och Palle, han bara gick förbi oss en gång när vi satt utanför och käka frukt och snackade om Rådhuset och vi sa hej och han stannade upp och blev intresserad av att höra vad vi pysslade med. Då råkade han nämna att han hade ett kontor som var runt där inne och det var jätteintressant och vi fick så småningom komma dit och se kontoret fastän han inte var där. Det blev så häftigt.

– Ställ ut ert arbete! Det finns rum för det. Våga! Just den här 5-årsgruppen hade en vernissage på Dunkers i den lokalhistoriska utställningen ”På gränsen” i en hel månad. Vi fick besök av alla de viktiga personerna som varit med och barnen fick välkomna in sina familjer i sin utställning. Det var jättehäftigt.

Vilka reflektioner fick ni från föräldrarna?

– Projektet blev på många sätt hela familjens biljett till staden. Efter helgen kunde föräldrarna glatt berätta för oss hur barnen ”tvingade oss att gå till Kärnan”. Någon annan familj hade gått på öppet hus på Rådhuset så familjerna fick också lära känna staden genom barnen. Något barn ville att föräldern skulle berätta en saga om Kärnan varje kväll innan läggdags. Vi hade en gästbok på förskolan, där föräldrarna kunde skriva sina tankar om det vi arbetade med. Där blev det tydligt att barnen inkluderade sina familjer.

Det låter som om den här barngruppen verkligen lämnat spår i staden på mer än ett sätt?

– En sak som blev intressant för just Kärnangruppen var att vi hade ett väldigt åksjukt barn så vi åkte aldrig buss. Vi gick alltid och vi liksom nötte in staden. Vi vet vartenda hörn och varenda bit på gångvägarna. Vi vet var det är lite farligt och vi vet varifrån vi kan börja se Kärnans topp. Vägen dit och vägen tillbaka blev väldigt viktig för oss där vi också hade mycket tid att reflektera och prata om allt vi ville veta och allt vi visste. Och även om man tar bussen kan det vara en bra idé att bara gå av några hållplatser innan för att bygga upp förväntan lite mer.

Om man inte har möjlighet att ta sig ut med hela gruppen?

– Bjud in! Vi började med att bjuda in en person och efter det blev det en självklarhet. Barnen har bjudit in vår stadsdirektör, olika politiker och alla möjliga till oss på förskolan. För dem är det inte en big deal att vi får komma in på Rådhuset. Så det var ingen big deal, även om det var spännande förstås, när stadsdirektör Palle skulle komma på besök. Kanske mer för oss pedagoger. Barnen är inbjudande och engagerade och ser så naturligt på det här. Kom och hälsa på! Du är väl intresserad av det vi gör?

Och vad skulle du vilja säga till tjänstemän i staden och andra personer som har möjlighet att bjuda in barn i deras verksamheter?

– Det är aldrig så att vi från förskolan inte vill. Men vi måste förstå att vi är välkomna. Vi behöver bli inbjudna. Ibland tränger vi oss in även om vi inte är tillfrågade men vi behöver blir lite mer inbjudna och det behöver finnas lite mer lättillgängligt att barnen får ta plats med sina röster och sina tankar om sin stad och sin stads utveckling. Så tänk aldrig att barn inte är intresserade eller inte kan eller inte vill vara med. Tänk istället 100 procent på hur kan vi involvera barn i detta? Barnen har många, många frågor och många tankar och om man bara frågar…

Vilka är de främsta pedagogiska vinningarna du kan se i det här arbetet?

– Det finns jättemånga vinningar med detta. Men de allra främsta är att barnen fick känna att det de gjorde var viktigt och det var på riktigt. De fick verkligen äga sitt projekt och sitt utforskande. Det var initierat ur deras nyfikenhet. Vi såg hela barnet. Varje barn utvecklades massor utifrån hur de är som individer. Det känns som en otroligt stor vinst att få både barnen och familjerna att se möjligheterna i vår stad.

– Dessutom är både jag och pedagogerna som var med på detta riktiga historienördar nu. Vi blev minst lika intresserade och vi hade massor med felaktiga antaganden om saker i staden innan detta. Så vi lärde oss minst lika mycket om inte mer i den här processen. Jag som inte är infödd Helsingborgare har ju en helt annan relation till staden nu tack vare de här barnen. Det var en stor vinning att få se staden och få lära känna den genom barnen och deras nyfikenhet. Att pedagoger och barn delar nyfikenhet är ett jätteviktigt incitament till att lärandet ska bli på riktigt och fördjupat. Egentligen, om vi bara undervisar och arbetar med sådant vi redan vet svaret på så blir det ganska platt. En lyx vi har i förskolan är ju att vi har strävansmål. Vårt uppdrag är ju att utgå från barnens nyfikenhet, det gör arbetet superspännande. Ibland jättesvårt, men väldigt spännande.

Text: Josefine Hultén, skol- och fritidsförvaltningen, Helsingborg.