GPS:en och målet

“Att undervisa är att lära en andra gång” Joseph Joubert, 1754-1824.

Så används GPS:en flitigt då vi tar oss mellan olika ställen i staden som inte är större än Stockholm, men som har så många vägar, så många filer, så många skyltar och så många lockande ställen. San Francisco.

Ibland använder vi pappersvarianten av karta då vi går, men i bilen där är farten annorlunda. Backup behövs därför av oss medpassagerare via mobilernas googlemaps ibland. Att veta riktning, att veta målet, att kunna justera och ändra för att nå målet eller platsen – det har tagit oss rätt. Att sedan ha en bilförare som vågar ge sig ut i okänd terräng, där vi medresenärer stöttar där det behövs, det ger mod till gruppen. Vi vill fram. Inte bakåt.

Tankarna fortsätter om att vara på väg. Tankar om att veta vart vi ska. Eller ana. Tankar om att justera den inre GPS:en efter de hinder som dyker upp. Funderingar över om hinder kan bli möjligheter, få oss att se annat, lära annat- ja ni förstår vart jag är på väg.

Jag är på väg, men är det den rätta vägen?

Att återkoppla, att få veta vart jag är och vart jag är på väg, det har den starkaste genomslagskraften. (se Dylan Wiliam, s 23, “Formativ bedömning”) Återkopplingen ska inte äga rum var sjätte vecka, snarare var sjätte sekund menar Dylan Wiliam.. Ju kortare tid som förflyter, desto större sannolikhet till påverkan.

Hur sker vår återkoppling i skolan? Går det för lång tid mellan det vi gjort och vår justering av undervisningen? Hur kan eleverna göras delaktiga i återkoppling och vilka mål är de som ska återkopplas mot?

Hur får vi eleverna att ge mer utvecklade återkopplingar? I Dylan Wiliams bok Handbok i formativ bedömning ges några ex på hur frågor kan utveckla tänkandet om lärandet.

Gruppens betydelse för resan. Feedbacken som ges som fokuserar på uppgiften. Viljan till att justera och hitta nya vägar för att nå fram. Kraften att vara på väg.