Hur skapar vi tillsammans förändring och vad sker i mötet med förändring?

De kommunala förskolorna på Drottninghög arbetade under läsåret 18/19 med förändring. Alla barngrupper arbetade med sina egna projekt utifrån olika observationsfokus och arbetet tog olika riktning och form. Titta in ett av projekten och förundras tillsammans med barnen på avdelning Flodhästen på Kristallens förskola!

När vi startade upp projektet i augusti hade vi fokus på den förändring det innebär att som liten ettåring bli en del av förskolans sammanhang. Vi erbjöd en lärmiljö som syftade till att inbjuda till möten och lek. Möten mellan barnen, mellan barn och vuxna samt mellan barn och miljö samt material. Barnen gavs tid att utforska och bygga upp sin identitet, sin relation till varandra och till förskolan samtidigt som vi observerade och försökte förstå vad det var som barnen fann meningsfullt och intressant. Genom att arbeta med pedagogisk dokumentation på detta sätt startade vi ytterligare ett spår i vårt projekt där barnen fick möjlighet att även bygga en relation till en plats.

Vi började att gå till en liten skogsdunge och där visade barnen av naturliga skäl intresse för allt som fanns på marken. Löv, pinnar, stenar och ekollon men de visade också intresse för ett stort träd mitt i dungen. Vi beslutade att göra trädet centralt och tillsammans skapade vi landart med material från platsen, en stor cirkel som ringade in vårt träd. Efterhand som vi tillsammans följde de förändringar och skiftningar i naturen som skedde över tid på vår plats blev ekollonen mer och mer viktiga för barnen. På vägen fanns en gång med stora ekar och på marken fanns drivor med ekollon, det var så spännande att vi ibland inte kom fram till skogen. Tillsammans med barnen samlade vi, byggde mönster, radade upp, flyttade, bar, rullade, kastade och undersökte våra ekollon. Vi tog med dem till förskolan, använde dem i våra lärmiljöer och pedagogiska erbjudanden. Med tiden förändrades även våra ekollon och när vi kom tillbaka efter julledighet hade våra ekollon grott och bildat både rötter, stam och små, små gröna blad.

Hundraspråklighet – att undersöka och lära med flera olika verktyg och uttryckssätt

Att barnen förundrades över ekollonen var tydligt och också något som vi pedagoger fascinerades av – och hur magiskt är det inte när vi pedagoger tillsammans med barnen verkligen förundras över någonting? Våra blickar drogs framförallt till ekollonets rötter som växte och blev längre och där fastnade också vår nyfikenhet.  Vi ville skärpa barnens blick och också öga för detaljer så vi erbjöd ekollonet i kombination med vårt digitala mikroskop. Med hjälp av det så kunde vi titta riktigt nära och verkligen se rötternas struktur och varje liten komponent. Barnen fick möjlighet att själva fotografera rötterna och vilka fantastiska detaljbilder det blev!

Som pedagoger tycker vi att det är viktigt att barnen “äger” sitt projekt och att det är deras material, tankar och bilder som ligger till grund. Barnens egna fotografier av rötterna blev därför vårt fortsatta underlag när vi fortsatte arbeta med projektion och andra material.

Projektion – i möte med olika skapande-material

Att se detaljer, skärpa blicken och stanna upp är viktigt även hos våra allra yngsta. Genom att använda bilder på ekollonen skapade vi mening för barnen och de fick möjlighet att både möta nya material samt lära sig om ekollonets olika delar. För att variera upplevelsen för barnen provade vi att både projicera på väggen, golvet och på vårt bord i ateljén.

Att få möjlighet att uttrycka sig genom många olika material och tekniker är något vi värnar om och tror starkt på. Varje barn måste få möjlighet att utveckla alla sina förmågor och hitta sin kreativitet och sitt sätt att uttrycka sig på. Lera är ett material som verkligen är ofärdigt och som kan bli precis vad som helst! Vi presenterade lera tillsammans med projektion av barnens fotografier av rötterna. Vi utmanade barnen genom att påvisa rötterna i projektionen och att skapa egna rötter av leran samt introducerade nya begrepp och ord.

Att värna om leken

När vi tänker projekt så vill vi att barnen ska få möjlighet att “äga” sitt projekt – att det finns en möjlighet att påverka och att känna att det faktiskt är deras projekt. Vi pedagoger ger möjligheter, bidrar, gör tillägg och utmanar, men projektet är barnens. Barnen ska kunna leva sitt projekt!

Vi använder oss mycket av projektion på olika sätt och det skapar också möjlighet för barnen att uppleva med hela kroppen och flera sinnen samtidigt. Vi projicerar bilder från platsen, både rörlig- och stillbild så att barnen kan vara i, känna på och uppleva. Vi ville att barnen skulle få uppleva att vara ekollon på vår plats helt enkelt och hur möjliggör man det? Jo man syr upp ekollondräkter såklart! Leken är viktig och genom dräkterna och rollek så fick också leken en mer central plats i vårt projekt. Barnen blev ekollon och eftersom kläderna alltid är tillgängliga, liksom projektionen, så fanns det en möjlighet för barnen att leka och leva projektet när dom själva ville och fick lust.
Vem vill inte vara ett jätte-ekollon i skogen tillsammans med sina ekollonkompisar?

Förbindelser – att återbesöka och förstärka relationen till vår plats

Att förbinda vår plats med förskolan kändes viktigt och en förutsättning för att vårt projekt skulle bli så levande som möjligt, och under hela dagen. Barnen behövdes ge möjlighet att besöka vår plats trots att vi var kvar på förskolan. Greenscreen blev därför ett stående erbjudande för våra barn, med olika tillägg såklart. Genom vår greenscreen-kub fick våra barn möjlighet att kontinuerligt besöka vår plats i skogen, fast vi var kvar på förskolan och det skapades också en förbindelse mellan de olika platserna.

Barnen tyckte det var spännande, dels att vara på vår plats fast vi var på förskolan men också att se sig själv på bild och att kunna gå in och ur “platsen”. Vi pedagoger fanns närvarande i kuben för att fånga upp och sätta ord på barnens upplevelser. Efterhand blev också greenscreen-kuben en arena för lek – en plats där man bjöd in sina kamrater för att bygga på platsen, för att läsa eller för att leka med allt naturmaterial. Det blev en plats för dialog och för språkande men också för att starta en tanke och grund kring källkritik. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Vi var ju faktiskt på vår plats men ändå kvar på förskolan.

Som komplement till vår stora greenscreen där barnen kunde leka och uppleva med hela sin kropp skapade vi en liten greenscreen där barnen gavs möjlighet att leka med rekvisita. Att ekollonen fanns i skogen på vår plats visste barnen och det var också något som påpekades ofta, både inne på förskolan, i leken och när vi gick till vår plats. Därför skapade vi tillsammans med barnen en miljö där våra barn kunde ta våra virkade ekollon till vår plats, fast vi var kvar på förskolan.

Att leka med våra små virkade ekollon visade sig vara väldigt viktigt för barnen på Flodhästen, och något som vi pedagoger tyckte var väldigt roligt och vi tänkte mycket kring hur vi kunde utmana och fördjupa just leken. Det blev en spännande miljö som barnen utforskade i – till en början tekniken i sig men sen i leken och i sina dialoger kring ekollonen. Det var spännande att se att den erfarenheten som fanns med efter arbete kring greenscreen i kuben tog barnen med sig till den lilla miljön och gjorde själva små filmer och bilder av sin lek i miljön. Barnen var producenter av sitt eget material, och inspirerade varandra genom att tillföra olika material till miljön och visade varandra hur verktyget fungerade.

Att ge tillbaka till platsen – att aktivt bidra till förändring

Att följa en plats och dess förändring har förundrat våra barn under året som gått. Vi har tillsammans iakttagit platsen och sett den både växa och vissna. Vi har tillsammans sett den ändra färg och form och genom detta skapat en stark relation till platsen – till vår plats. Platsen har gett oss så mycket att vara nyfikna på och bidragit till många upplevelser och mycket utforskande.  Platsen har bidragit till sång, till dans, till skapande och till dialog. Vi har vuxit tillsammans med vår plats, och även den med oss. Vi har också gett tillbaka till platsen på olika sätt. Dels genom att värna om platsen, att skapa konstverk med allt material som finns där och genom att göra vackert.  Vi har tagit med pinnar från platsen tillbaka till förskolan som vi dekorerat och gjort vackra. Dessa pinnar har vi sedan tagit med tillbaka för att ge platsen, och genom att göra just det, ge tillbaka, så har vi också aktivt skapat en förändring. Barnen placerade pinnarna med stor omsorg och platsen blev ännu vackrare.

Nyfiken på våra barns processer?
Följ: @drottninghogsforskolor på instagram!