Internationell forskarkonferens – forskarstuderande!
ESERA-konferensen arrangeras vart annat år sen 1995, varje år på nytt ställe, i år i Dublin och nästa gång 2019 kommer den att gå av stapeln i Malmö. Till konferensen kommer forskare från hela världen med Naturvetenskap i skolan som intresse.
Till en forskarkonferens ansöker man om att få tala. Man får skicka in ett paper, ett halvår i förväg, som därefter bedöms av två olika forskare. Om papret duger och passar in på konferensen bjuds man in att antingen presentera sin forskning i en föreläsning med dialog efter presentationen eller för att presentera sitt arbete med en poster.
Idag har jag för första gången presenterat mina resultat på ett språk som inte är mitt modersmål. Spännande, kittlande och väldigt bra för självförtroendet!
Att gå en forskarutbildning är lite som att ta ett körkort, att lära sig något helt nytt, ett nytt sätt att fungera på. Att vara en del av detta sammanhang är en ynnest. När man presenterar sin forskning för andra forskare har alla ett gemensamt intresse av att göra den bättre. Därför förhåller sig de som lyssnar alltid sig kritiska så att de kan komma med kommentarer och frågor som gör att forskaren kan förfina, förändra och förbättra sitt arbete. På det sättet blir man gemensamt intresserad och ansvarig på ett sätt även som deltagande lyssnare.
Det är också enormt intressant att som lärare och specialpedagog, intresserad av att hjälpa andra, elever och lärare att utvecklas och lära, själv få sitta i den lärandes utmanande position och på nytt få erfara hur det känns att inte kunna, att få feedback och bli bedömd av andra. Man kan säga att forskarkollegornas kritiska frågor är en form av formativ bedömning. Den är kritisk men med syfte att man ska få syn på var man är och att man kan komma längre och utveckla sin text ytterligare. Frustrationen man känner när man inte riktigt kan svara är stor, men glädjen blir desto större när man får till texten och den blir ännu tydligare och bättre.
En härlig känsla är att själv ha presenterat redan första dagen och nu kan ägna resten av veckan åt att lyssna och förhålla sig till andras arbete. Även denna position bidrar till ens eget arbete. Medan man lyssnar på andra och förhåller sig kritisk och intresserad kommer man också på olika aspekter som kan bidra till ens eget arbete.
Min studie handlar om att få syn på sin undervisning genom att höra hur eleverna uppfattar den. Att se sin undervisning genom elevernas ögon bidrar till att man som lärare får syn på sig själv på ett annat sätt än förut och därmed också kan förändra och förbättra den utifrån just elevernas perspektiv.
Sciences Teaching Through the Lenses of Students är namnet på presentationen. Det är hittills preliminära resultat, men de pekar på att både lärare och elever utvecklar sitt metaperspektiv på undervisning genom att filma den, kunna titta på den i videoklubbar och reflektera tillsammans. Att få höra elever prata om sin undervisning gör att man vidgar sitt perspektiv och ens handlingar i klassrummet som är omedvetna kan bli medvetna och därmed möjliga att förändra och förbättra. Även eleverna gynnas på ett sätt eftersom deras metakognitiva förmåga troligen utvecklas när de de pratar om lärarens handlingar. När vet mer om detta har de troligen lättare att tillgodogöra sig den.