Utmanande lärmiljö för både barn och pedagoger

På Maria Park förskola tillåts barnen att uttrycka sig på många olika sätt. I mötet mellan barn, material och plats utmanas barnen och lärmiljön växer fram och förändras hela tiden utifrån barnens behov.

På förskolan är pedagogerna nyfikna och lyfter varandra. Här finns alltid någon att bolla nya idéer och funderingar med och en känsla av att om man vill testa något nytt så gör man det. Lärmiljön på förskolan är utmanande både för barn och pedagoger.

– Viljan till förändring. Jag har alltid känt den här, säger Jonna Peterzon.

Jonna och Lena Tjönhammar är förskollärare och arbetar tillsammans på förskolan. Maria Malm är förskolans pedagogista och blev färdig med sin pedagogistautbildning under våren 2016. Just nu är hon även tillförordnad förskolechef.

Förhållningssätt till lärmiljö

Förskolan ligger i stora ljusa lokaler i en byggnad från 1920-talet. Jag träffar Maria, Jonna och Lena på avdelning Almen, i ett av avdelningens större rum. Solljuset silar sig in genom de stora spegelfönstren.

Det är just nu ett relativt kalt rum men det går att urskilja olika erbjudanden på olika platser i rummet. Mitt framför oss, direkt innanför dörren, står en bokhylla som för tillfället tjänstgör som rumsavdelare. Hyllan har ett vitt genomskinligt tyg på baksidan och är fylld med färger och penslar och jämte det låga färgslitna bordet står ett stort staffli lutat mot väggen. Det finns den mjuka läshörnan i en av rummets små vrår och i mitten av rummets långsida är förberett för bygg och konstruktion med träklossar, skumklossar, papprullar och annat byggmaterial.

– Till uppstarten hade vi ordnat i miljön och ställt fram massor av olika erbjudanden. Sen när barnen kom blev det något annat och vi fick tänka om i miljön igen, säger Lena.

Jonna berättar vidare om hur de tänker just om detta. Hon menar att lärmiljöerna handlar väldigt mycket om att testa sig fram och också om att våga misslyckas.

– Vi tänker mycket om våra lärmiljöer och om vad de betyder. Om miljöns och materialets betydelse, säger Maria och lyfter vikten av vad ett material faktiskt säger till oss och att det handlar om vem du blir i sammanhanget.

– Det är ganska ofta barnen inte använder materialet så som vi tänker oss. Vi tillför saker utifrån hur vi som pedagoger tänker, sedan använder barnen det utifrån hur de tänker. Och det är ju egentligen det som är en lärmiljö, säger Jonna.

Pedagogerna berättar vidare om hur exempelvis lera var ett sådant material som barnen tilltalades av under vårterminen. Just då arbetade förskolan med barns relation till en plats och en dag fick leran följa med ut i skogen. På förskolan lekte barnen ofta med lera vid borden. De bakade och skapade figurer. I skogen hände något annorlunda. Leran började växa på trädstammar och nya lekar uppstod i den nya miljön.

Vid ett andra tillfälle planerade och packade pedagogerna för ytterligare tid med lera i skogen. Men den här gången blev det aldrig ens aktuellt att ta fram leran. Rummet bjöd på nya infallsvinklar och projektet utvecklade sig istället till ett utforskande av skogen genom att barnen dokumenterade och gick på upptäcktsfärd. Leran fick stanna i ryggsäcken.

Vår förskola ligger i ett gammalt mentalsjukhus. Så det så!

Förskolan hämtar mycket inspiration från olika studiebesök och pedagogistans möten i nätverk och på olika platser. Men det handlar aldrig om att bara hämta nya saker och kopiera en miljö som de sett på en annan plats. Det är att ta med sig nya tankar, nya material och sedan anpassa det efter hur lokalerna på Maria Park ser ut och efter hur barngruppen ser ut.

– Vår lärmiljö handlar om oss, säger pedagogerna. Det viktiga är var barnen befinner sig och hur just våra lokaler på plats ser ut.

– Vi funderar mycket kring var vi själva är i vår lärmiljö och hur det ser ut för oss. Vi tänker tills det känns bra, säger Maria.

Förskolan ligger i ett gammalt mentalsjukhus. Det är en miljö som är historiskt och estetiskt fantastisk. På sitt sätt.

– Även om vi många gånger tvivlat på huset och byggnaden för förskolans verksamhet. Vi har besökt andra förskolor med fantastiska miljöer. Öppna torg, fönster ner till golvet och rum som från början är anpassade efter barnen. Och vi säger: “Oohh, varför har inte vi det så hos oss!” Samtidigt kommer det besökare hit som säger samma sak om det de ser här, säger Maria.

Hon menar att en stor del i utvecklingsarbetet är att bli inspirerade av andra, men lika stor del är det att dela med sig och själva inspirera. Att själva bidra till nya perspektiv.

Estetiken möter leken

Under hösten går förskolorna in i ett tema med rubriken Estetiken möter leken med nyfikenhetsfrågan Hur utmanar vi barns lek ur ett estetiskt perspektiv? och det är tydligt att detta är något som ligger aktuellt i pedagogernas tänk. De berättar engagerat om estetiskt perspektiv i förhållande till lekens perspektiv. Vilket material de som pedagoger tillför och hur föränderligt det materialet ska vara.

Förskolans rum är stora och ytorna breder ut sig, såväl inne som ute. För att kunna tillgodose varje barngrupps behov har pedagogerna skapat rum i rummen. Varje grupp ska ha tillgång till en bygghörna, en ateljé och en läshörna. Utöver det är miljön föränderlig, dynamisk och anpassas efter varje grupp, varje barn, varje pedagog.

Vi går in i ett mindre rum där vi möts av en varm rosagrön projicering i taket, stora byggklossar sammansatta i ett fortliknande bygge, leksaksdjur och annat material. Det är inga barn inne på avdelningen men deras lekar och tankar finns trots det kvar i miljön.

Lena går fram till en stor låda som är placerad på fyra ben. Just nu står den i det lilla rummet men var förra veckan placerad i det stora avdelningsrummet. Lådan är full med korkar som bjuder in barnen till bland annat matematiklek, men kanske också till att bara kastas på varandra berättar hon.

– …och det förstår jag verkligen! Men den här gången gjorde jag ändå så att jag ställde in lådan i det mindre rummet ett tag och snart får de möjlighet att känna på materialet igen. Det är ju så det är. Vi pedagoger sätter till och vi tar bort.

Den nuvarande barngruppen har utvecklats mycket genom att arbeta med mandalas. Därför har verkstaden/byggrummet byggts upp utifrån det. Med hjälp av föräldrar och andra samlare har materialförrådet vuxit till en enorm källa av inspiration. På golvet i rummet står till exempel en blå plastbalja som är till bredden fylld med kapsyler.

– Jag fick hämta från en person i Rydebäck och trodde det var en liten låda men möttes av detta! utbrister Maria och stoppar handen i havet av kapsyler.

Jonna berättar också om hur barnen brukar bygga med kapsylerna och hur deras samtal ofta leder in på vem som har druckit Coca-cola eller Ramlösa. Var och hur? Varför?

I skogen och på gården ser mandalabygget annorlunda ut. Där bygger barnen med kottar, löv och pinnar. Material som är mindre likställt i utseendet men ändå blir regelbundna mönster.

– Att skapa med mandalas har varit väldigt bra för barnen. Och vi kan se att till exempel barn som har extra svårt att vara stilla verkligen gynnas och kan koncentrera sig väldigt länge med hjälp av det, säger Jonna.

Pedagogistans roll

Efter en enkät med pedagogerna på förskolorna beslutades att pedagogistan skulle jobba ännu närmre avdelningarna. Det fanns också ett önskemål om en bättre lösning för pedagogernas och avdelningarnas reflektionstid och mer tid för pedagogisk dokumentation.

Då anställdes ett nytt arbetslag. Arbetslaget Granen består av fyra pedagoger som var och en är knuten till en avdelning. De lär känna barnen på den egna avdelningen genom att de äter lunch med dem varje dag och fungerar som förstevikarie för just den avdelningen. Framför allt gör det nya arbetslaget det möjligt för varje avdelning att få reflektionstid en gång i veckan. Detta utan att avdelningarna behöver “ta hand om varandras barn”, vilket är en stor skillnad för pedagogerna.

Lösningen har också gjort det möjligt för Maria att delta i mycket högre grad vid varje arbetslags reflektionstid. Reflektionstiden sker på förmiddager eller eftermiddagar och barnen på respektive avdelning får då fullt fokus av Granens pedagoger. Det ger trygga barn utan stress och är en lösning som just nu känns jättebra.

En pedagogista i barngruppen på förskolan innebär i praktiken konstant tillgång till ett par ögon som ser på verksamheten på ett nytt och utmanande sätt, menar Maria. Lena och Jonna säger att Maria ofta kommer och säger “har ni tänkt på det här eller det här?”. De ser henne som den röda tråden mellan de olika avdelningarna och som en särskild hjälp i just lärmiljön och reflektionsarbetet.

Hennes stöd hjälper arbetet med att utveckla lärmiljöerna framåt genom att hon hjälper till att sätta ord på de behov pedagogerna ser och eller funderar kring.

– Ibland kan det också bara vara små saker som “ska du inte sätta tyget på andra hållet så förstör vi inte möblerna…”, skrattar Lena.

Varje avdelning gör i början av terminen en målformulering utifrån terminens nyfikenhetsfråga och prioriterade mål. Under terminen dokumenteras pedagogernas och barnens processer i en arbetsmapp. Innehållet i arbetsmappen blir så småningom berättelseböcker där arbetsprocessen i varje projekt blir tydlig. Under reflektionstiden hjälper pedagogistan arbetet framåt genom att hjälpa till att återkoppla till arbetsmappen och målformuleringen.

– Vart projekten leder oss, vet vi inte än. Det är barnens intresse som vi följer. Lärmiljöerna förändras och kompletteras, efterhand som projekten pågår, säger Maria.