Att aktivera elevernas potential med tillitsfulla relationer och kontinuerlig återkoppling

Som en del i Slottsvångsskolans arbete med att förstärka processer som identifierar, inkluderar och aktiverar de nyanländas och flerspråkiga elevernas potentialer på Slottsvångsskolan, skapade vi inför läsåret 2021 en struktur som möjliggjorde för högstadiets lärare i svenska och svenska som andraspråk, Maria och Cimen, att arbeta tillsammans med samtliga elever i samma undervisning.

Här delar lärarna med sig av sina erfarenheter av undervisningen och hur de lyckats höja måluppfyllelsen hos sina elever, bland annat genom att bygga framgångsrika relationer som gör eleverna mer mottagliga för återkoppling.

Framgångsrika relationer bygger på tillit

Vi är av den bestämda åsikten att alla framgångsrika relationer bygger på tillit. För att skapa tillit måste man nå ett tillåtande och prestigelöst klimat och det gör man genom att skicka ut signaler om att det är okej att göra massor av fel. Detta bygger i sin tur upp en tillit som lägger grunden för att eleverna utgår från att lärarens feedback är till för att hjälpa dem framåt, inte för att summera och peka på deras fel.

Vi ville inte att de nyanlända eleverna skulle fortsätta tillhöra en separat språkgrupp, eftersom vi var övertygade om att de skulle gynnas av att få undervisning tillsammans med resten av klassen.

Högre måluppfyllelse i svenska när vi undervisade eleverna tillsammans

För oss har den tilliten varit en grundläggande förutsättning för att våra elever skulle nå högre måluppfyllelse. När vi tog över undervisningen i svenska och svenska som andraspråk tillsammans hade vi en gemensam inställning – vi ville inte att de nyanlända eleverna skulle fortsätta tillhöra en separat språkgrupp, eftersom vi var övertygade om att de skulle gynnas av att få undervisning tillsammans med resten av klassen.

Att det behövdes förändring var uppenbart – vi hade föregående termins betygskataloger framför oss och resultaten talade sitt tydliga språk. Tänket kring svenska och svenska som andraspråk behövde en rejäl uppfräschning. Här blev det arbete vi lagt ner på att skapa ett tillåtande klimat avgörande. Alla elever litade på att vi ville deras bästa och att vi hade tilltro till deras förmågor, och de kände sig hemma och bekväma i gruppen.

Därför var det också en självklarhet att alla elever skulle jobba med samma arbetsområde, men på sin egen nivå och utifrån sina egna förutsättningar – även de helt nyanlända som inte kunde någon svenska. Vi valde att låta klassen läsa, alternativt lyssna på, en roman som även finns i lättläst version, där eleverna fick arbeta med varierande uppgifter efter varje kapitel. Vi arbetade med ordkunskap, grammatik, ren läsförståelse – möjligheterna är ju oändliga. Det här är knappast en banbrytande idé, och inget som i sig nödvändigtvis skulle hjälpa eleverna framåt.

Kommentarsfältet för enskilda uppgifter i Classroom blev så småningom en plats där vi lärde känna var och en av våra elever ännu bättre, och därmed hade vi tagit vårt relationsskapande arbete till det digitala rummet.

Feedback och tät återkoppling helt avgörande för elevernas utveckling

Det vi valde att lägga otroligt mycket tid på var återkopplingen på deras arbete. Varenda litet svar de skrivit fick en kommentar. Det var tidskrävande för oss, men helt och hållet värt mödan. Vi visste ju hela tiden var, var och en befann sig i sin kunskapsutveckling och hur vi skulle hjälpa dem vidare till nästa steg. Det som möjliggjorde detta tidskonsumerande arbetssätt var att skolledningen delade vår uppfattning om att svensk- och sva-läraren arbetar tätt tillsammans  är ett framgångsrecept. Som ensam lärare hade vi inte hunnit med att ge så tät återkoppling till så många elever.

Vi utgick alltså från att feedbacken skulle ha stor betydelse för elevernas utveckling (klart man har läst Dylan Wiliam), men att den skulle bli så avgörande hade inte ens vi kunnat föreställa oss. Dessutom insåg eleverna själva hur mycket de behövde den. Snabbt gjorde de det till en vana att be om en kommentar på sitt arbete, även om uppgiften i sig var väldigt liten. “Snälla, skriv långa kommentarer”, bad de oss. Kommentarsfältet för enskilda uppgifter i Classroom blev så småningom en plats där vi lärde känna var och en av våra elever ännu bättre, och därmed hade vi tagit vårt relationsskapande arbete till det digitala rummet.

Efter åtta veckors hårt slit från både elevernas och vårt håll var det så dags för det “avgörande” provet.

Förutsättningar att klara det “svåraste” provet någonsin

För oss var det en självklarhet att det inte var slutprodukten, alltså det prov som skulle avsluta arbetsområdet, som var det avgörande, utan processen. Eftersom det är i processen som kunskapsutveckling sker, är det också där eleverna har möjlighet att förbättra sitt arbete utifrån lärarens återkoppling. För oss skulle alltså proven inte spela en avgörande roll, men vi visste samtidigt att för eleverna var de det enda som räknades. Kanske på grund av att de har fostrats till att se prov som enda verktyg för kunskapsmätning? Eleverna fick vid arbetsområdets start själva välja lämplig examinationstyp och var då ganska överens om skriftligt prov i klassrummet, och vi valde att hörsamma deras önskan.

Efter åtta veckors hårt slit från både elevernas och vårt håll var det så dags för det “avgörande” provet. Det bestod av bland annat ordkunskap och några textanalysfrågor, alltså precis det vi hade tränat på. Åh, vad detta skulle gå vägen!

Vår positiva inställning fick sig dock en törn på provdagen, när det visade sig att provet tog hela tre timmar att genomföra för flera elever, och när hela klassen dessutom påpekade att det var det svåraste provet de någonsin hade gjort. Vi kände att vi hade misslyckats. Ett prov skulle inte behöva ta tre timmar, och eleverna skulle ju inte behöva kämpa så hårt med frågorna. Här kände vi hur vår “egentliga” syn på provens värde blev blottad – vi är ju precis som eleverna skolade i ett system som sätter fokus på slutprodukt.

Men när proven var rättade och klara insåg vi till vår glädje att vi hade lyckats. Eleverna hade lyckats! Flera elever som hade haft F eller E i föregående terminsbetyg hade presterat på C och A-nivå. Resultaten var minst sagt över all förväntan. Alla i klassen hade höjt sig. Hade provet istället varit för lätt? Eller vågade vi tro att vi hade prickat in exakt rätt nivå?

Med klassens provresultat framför oss förstod vi plötsligt varför de hade uppfattat provet som så svårt – de var helt enkelt inte vana vid att besitta så mycket information och kunskap som de ju förstås gärna ville visa upp. De hade samlat på sig så mycket att det blev svårt att få utlopp för all den förvärvade kunskapen vid ett och samma tillfälle. Därför hade de besvarat frågorna med meterlånga utläggningar. Och vi vet ju alla att långa svar i skolans värld uppfattas som svårt! Visst hade frågorna varit komplexa, men med all träning de fått innan var de väl förberedda för dem. Samtliga hade under arbetets gång fått framåtsyftande kommentarer på sina inlämningsuppgifter, även de som inte hade skrivit något alls i sina dokument. Ingen hade fått komma undan, och vi kände oss trygga i att alla hade fått förutsättningar att klara av det – alla skulle med på tåget. På så vis blev det omöjligt att inte klara det “svåraste” provet någonsin. Provet blev på så vis avgörande. Inte för att redovisa kunskaperna för oss, utan för att synliggöra lärande för eleverna själva och belysa deras framgångar i processen.

Arbetet framåt

Det har tagit mycket kraft att göra det här arbetet bra på riktigt och från början. Vi har klurat och lurat och planerat. Skapat material, letat idéer, grunnat och provat och med tiden tillsammans blivit både mer målmedvetna och mer övertygade om att vi är på rätt väg. Utmaningarna är fortfarande stora på skolan och arbetet med att aktivera elevernas potentialer, oavsett förstaspråk, behöver fortsätta att genomsyra både vår undervisning och undervisningen i övriga ämnen, från förskoleklass till årskurs 9.

Nyfiken och vill veta mer? Hör gärna av dig till oss.

Maria Olsson, maria.olsson3@helsingborg.se, lärare i svenska åk 7-9 på Slottsvångsskolan
Cimen Serin, cimen.serin@helsingborg.se,  lärare i svenska som andraspråk  åk 7-9  på Slottsvångsskolan

Detta är det tredje blogginlägget om Slottsvångsskolans skolutvecklingsprocess. Läs också:
Tilltro till förmågan att förändra – hur Slottsvångsskolans åk 9 överträffade förväntningarna

Se potentialer i det omöjliga – om IPS-modellen och Slottsvångsskolans storhetsvansinne