Tilltro till förmågan att förändra – hur Slottsvångsskolans åk 9 överträffade förväntningarna

Tilltro till förmågan att förändra – hur Slottsvångsskolans åk 9 överträffade förväntningarna

Hösten 2019 tog jag över det operativa ansvaret för åk 7-9 på Slottsvångsskolan och insåg snabbt att något måste göras, och det fort. Slottsvångsskolans elever kunde inte fortsätta att gå ut med så låg behörighet som 40%. Not on my watch.

Men när läsårets åk 9 slutade åttan hade endast fyra av 28 elever betyg som räckte till behörighet till gymnasiets yrkesprogram det vill säga 14%. Hur skulle vi ta dem i mål och på så kort tid?

Vårt pågående långsiktiga utvecklingsarbete på skolan hade berett mark för oss och skulle säkert också hjälpa oss under läsåret. Men långsiktighet kunde slänga sig i väggen den här gången. För vi hade bara året på oss med dessa nior. Läsåret började som vanligt men det stod snart klart att ‘som vanligt’ inte skulle räcka. Vi var så illa tvungna att ändra på vårt sätt att jobba och vi måste göra det snabbt. Sedan dess har ingen på 7-9 fått vila. Varken elever, lärare eller skolledning.

Prognosen

Jag bokade omgående en tid med arbetslaget och tillsammans gjorde vi en prognos, inspirerad av Axelsson Kihlbloms Våga leda skolan. Jag frågade dem helt enkelt “Hur många av niorna klarar behörighet till gymnasiets yrkesprogram i juni om vi kör på som nu?” Svaret blev 7. 7 elever skulle klara behörighet. 21 stycken obehöriga. Av de 21 som riskerade att inte nå behörighet var 8 st nyanlända. 13 st hade gått i svensk skola i mer än tre år, flera av dem sedan förskoleklass. Inte kunde vi acceptera det utan en fight?

15 personer sitter i en trappa framför en skolbyggnad

Gruppbild med Slottsvångsskolans arbetslag 7-9.

Det måste gå

Så jag talade om för arbetslaget vilket som var vårt mål. Det var kristallklart och det var icke-förhandlingsbart: Samtliga icke-nyanlända elever skulle klara behörighet. De 8 obehöriga nyanlända skulle, eftersom de stod inför en tuffare språklig utmaning, klara som lägst NP för åk 6, gärna mer. Inget mindre kunde vara acceptabelt.

En del var med mig från början, redo för kamp! Andra såg missmodigt på mig. Utmaningen var för diger, vägen dit för lång, tiden för knapp. Eleverna saknade förkunskaper, studieteknik, studiero, språkkunskaper, motivation och vi saknade resurser. “Det går inte.”

“Det måste gå” sa jag och lade ut texten om vad statistiken säger om de barn som inte blir behöriga till gymnasiet. “Vi måste åtminstone kunna säga att vi gjorde allt vi kunde.” Så fråga nr två:  “Vad skulle krävas för att de ska klara det?”

Åtgärder

Det gick lätt för oss att identifiera att det för samtliga av de 13 var godkända resultat i svenska/svenska som andraspråk, matematik och/eller engelska som saknades för behörighet. Med den vetskapen och med kunskap om eleverna satte vi upp några åtgärder att prova. Till en början identifierade vi  åtgärder på strukturnivå: schemabrytande intensivveckor för bara svenska/sva, engelska och matematik, extrapass i matematik och engelska på eftermiddagarna, lovskola, gemensamma omprovstider, gemensam lektionsstruktur och förändringar i tjänster och resursfördelning. Vi stämde av med nya prognosmöten och tog nya beslut om förändrade åtgärder.

Underverk

Samtidigt skedde underverken egentligen på processnivå. När lärarna själva analyserar arbetet i efterhand blir det tydligt att det inte var åtgärderna i sig som gjorde skillnad utan vad förändringarna i arbetet kommunicerade till eleverna. Eleverna började på riktigt känna av och lägga märke till att vi brydde oss om hur det gick för dem och då började de våga bry sig själva också. När vi i alla samtal och med förändringar i metoder visade oss villiga att arbeta ännu hårdare för deras framgångar så ville de arbeta själva också, så till den milda grad att de frivilligt stannade kvar en timme extra i skolan på fredagseftermiddagar för att räkna matte med rektor Fredrik, och så småningom så gott som varje eftermiddag med sin mattelärare Camilla. När vi firade deras små framsteg, en redovisning de klarat av eller en ekvation som de begripit, blev framgångarna viktigare än motgångarna.

Konkreta förändringar

Det lärarna identifierar som konkreta förändringar i sin undervisning är att de gjorde sig mer tillgängliga för frågor, förklaringar och förtydliganden. De visade tydligt och flera gånger om för var och en av eleverna vad som skulle krävas för att nå kunskapskraven. De prioriterade i sina planeringar för att variera undervisningen mer t.ex. med olika redovisningsformer, samtidigt som samma avgörande förmågor tränades och testades flera gånger. Och allihop hjälptes vi åt att peppa och peppa och peppa. Till och med stadsdirektör Palle kom förbi för att hjälpa oss att peppa niorna. Vi tjatade och repeterade och tog det en gång till. Lade mer fokus på undervisningen och mindre på problematisk beteende. Egentligen inget konstigt. Bara hårt, enträget arbete med ett både utmanande och stöttande ledarskap.

Skillnaden som gjorde skillnaden

Men det som lärarna konstaterar som mest avgörande är att de började tro på elevernas förmåga att klara målen och på sin egen, och sin gemensamma, förmåga att förändra. “Den tron kan försätta berg”, sa slöjdläraren Caroline. Lärarnas beundransvärda uthållighet, tilltro och arbetslagets gemensamma jävlaranamma smittade av sig på eleverna och vice versa i en positiv spiral. Ni skulle bara veta som våra elever har kämpat. All heder till dem!

När åk 9 gick ut våren 2020 var 63% av eleverna behöriga. Hos de icke-nyanlända var behörigheten 84%. Av de 13 som vid läsårsstart var obehöriga och inte nyanlända var det 10 som klarade behörighet. Detta är de bästa siffrorna som Slottsvångsskolan haft på flera år. För den klassen – en förbättring på 49 procentenheter på ett år. För skolan – en förbättring på 23 procentenheter sedan föregående nior. Den största förbättringen i staden. Historiska resultat. Som faktiskt förtjänar att firas!

Vind i seglen

För oss är eleverna förstås inte siffror utan var och en av dem en person som vi känner väl. Vi har sett deras ryggar räta sig och deras blickar vakna. Vi har sett dem kämpa, genom tårar och skratt. Vi har sett dem ta sig fram mot alla odds som staplats upp emot dem på grund av deras bakgrund i socialt marginaliserade grupper, med en outtröttlighet som imponerat på oss dagligen. Även de som inte nådde hela vägen fram till behörighet har fått luft under vingarna och vet om att det finns en hel skola med vuxna som vet att de kan. Och Slottsvångsskolans högstadielärare vet nu att de själva kan. Att vi kan. Att visst går det.

Framtidsplaner

Så hur gör vi nu med läsåret 2020/2021? Hur tar vi med oss det vi lärt oss till nästa åk 9, till alla klasser på skolan? Måste vi för evigt arbeta med extra mattepass och intensivperioder med kniven mot strupen eller finns det genvägar?

Några saker tycks vara tydliga. Vi tar med oss prognosmötena framåt, även i arbetet med de yngre eleverna. Prognosen gav oss både en enkel nulägesbild där vi fick syn på hur långt vi trodde oss kunna nå med vårt dåvarande sätt att arbeta och möjliggjorde ett tydligt prioriterat och gemensamt mål att jobba för. Vi tar med oss beprövade åtgärder på såväl struktur- som processnivå och framför allt vikten av att kommunicera positiva förväntningar och att synliggöra framstegen. Men vi tar också med oss att vi behöver fortsätta att lära oss mer för att på bästa sätt göra skillnad. För att fortsätta att överträffa förväntningarna.

Och om det är tilltron som gör störst skillnad, hur gör vi då för att kommunicera vår tilltro hela tiden, varje år, i varje årskurs, till varje elev? Och till varandra? Till skolan?

Ja, vi börjar i alla fall med att berätta för alla hur stolta vi är.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *