Förskolan som bygger sin egen utemiljö

Blir det bäst när vuxna är de som bestämmer hur utomhusmiljön ska se ut eller villkorar det bara leken och dess spelregler. ”Lek inte i pölen, klättra inte på stenen, akta dig, du kan trilla ner, kom igen nu då – vi ska ju till lekplatsen!” På Idrottsförskolan HAIS tror man inte på den färdiga lekplatsen som idé utan här skapas utemiljön av pedagoger och barn i en ständigt pågående process.

Vi vuxna tror ofta att vi behöver koda vissa miljöer så att de bjuder in och blir tillåtna för lek men för barnet finns leken överallt. I staden ses hårdgjorda plana ytor med uppradad utrustning utan löst material som de bästa lekmiljöerna. Vi blir lätt oroliga över säkerhetsavstånd och fallskyddsmått och tillgänglighet och väljer därför färdigproducerad lekutrustning istället för oregelbundna stenar, stockar och egenbyggen. Men vad händer med fantasileken, med springet i benen och med naturkontakten och framförallt vad händer med medskapandet för barnen?

När barnen bestämmer själva blir det oftast andra platser för lek. Mindre välordnade miljöer som är fulla med gömställen, pinnar, gyttjepölar och risiga busksnår. I naturlika miljöer tillåts barnet vara medskapande och genom leken påverka platsens utformning. En sådan miljö finns på HAIS förskola där utemiljön består av en glänta med uppvuxna lövträd med ett tätt lövverk som bildar ett tak över platsen. Inte ett enda prefabricerat lekredskap finns någonstans på gården. Men där finns en brandbil, ett hotell, en rutschbana, ett stall och en scen som barn och pedagoger byggt tillsammans.

Hur började allt?

Vad gör man om man står med en barngrupp som består av 25 aktiva 4-5 åringar och har en liten innemiljö som man delar med en fotbollsklubb och som man dessutom inte får förändra? Jo, man tar sig an utemiljön och skapar en plats som konkretiserar skrivningarna i barnkonventionen som slår fast barns rätt till inflytande, lek och fritid.

Barnkonventionen är nu svensk lag och det ställer krav på oss vuxna att alltid se till barnets bästa och skapa förutsättningar för mångsidig utveckling, lärande och hälsa. Barn har rätt att få påverka i frågor som berör dem. Och gården berör dem i allra högsta grad.

Jennica Falkman är förskollärare på HAIS och är den som började bygga tillsammans med barnen. Hon hamnade på förskolan efter en period av utbrändhet efter några intensiva år som förskollärare när hon bland annat var med och startade upp en helt ny verksamhet. För att kunna komma tillbaka i yrket behövde hon tänka om när det gällde hennes arbetssituation.

– Jag orkade inte längre vara den lekande pedagogen, men hur kunde jag då ge barnen vad de behöver? Jag behövde ta hjälp av lärmiljöerna istället, berättar Jennica.

Jennica kom fram till att hon inte blir lika trött utomhus som inomhus. I Jennicas förskoleområde fanns HAIS förskola, en förskola där utemiljö används ofta och medvetet. På förskolan fanns också Mikaela Strand som Jennica hade jobbat ihop med tidigare. Hon bad att få arbetsträna på HAIS för att se om det kunde fungera.

– Första terminen när jag jobbade på HAIS hade vi en väldigt krävande barngrupp. Det var otrolig mycket konflikter och vi var tvungna att tänka till.

Längre tillbaka i tiden hade Jennica jobbat på internationella skolan med en kollega som jobbade mycket aktivt med att hela tiden förändra i lärmiljöerna.

– Jag förstod inte riktigt varför och tyckte mest att det var rörigt att inte känna igen mig på morgonen men så här i efterhand har jag förstått hur mycket en lärmiljö påverkar en grupp och hur mycket man kan ta hjälp av den kraften.

Nu ville hon och kollegorna börja arbeta mer aktivt med utemiljön. Jennica började observera barnen, hur de rörde sig, vad de gjorde och vilket material de använde. Observationerna ledde ganska snabbt till att de flyttade på sandlådan. Den användes inte där den var placerad från början så med spadar i händerna tog barn och vuxna och gjorde slag i saken och flyttade den.