Förskolan som bygger sin egen utemiljö
Blir det bäst när vuxna är de som bestämmer hur utomhusmiljön ska se ut eller villkorar det bara leken och dess spelregler. ”Lek inte i pölen, klättra inte på stenen, akta dig, du kan trilla ner, kom igen nu då – vi ska ju till lekplatsen!” På Idrottsförskolan HAIS tror man inte på den färdiga lekplatsen som idé utan här skapas utemiljön av pedagoger och barn i en ständigt pågående process.
Vi vuxna tror ofta att vi behöver koda vissa miljöer så att de bjuder in och blir tillåtna för lek men för barnet finns leken överallt. I staden ses hårdgjorda plana ytor med uppradad utrustning utan löst material som de bästa lekmiljöerna. Vi blir lätt oroliga över säkerhetsavstånd och fallskyddsmått och tillgänglighet och väljer därför färdigproducerad lekutrustning istället för oregelbundna stenar, stockar och egenbyggen. Men vad händer med fantasileken, med springet i benen och med naturkontakten och framförallt vad händer med medskapandet för barnen?
När barnen bestämmer själva blir det oftast andra platser för lek. Mindre välordnade miljöer som är fulla med gömställen, pinnar, gyttjepölar och risiga busksnår. I naturlika miljöer tillåts barnet vara medskapande och genom leken påverka platsens utformning. En sådan miljö finns på HAIS förskola där utemiljön består av en glänta med uppvuxna lövträd med ett tätt lövverk som bildar ett tak över platsen. Inte ett enda prefabricerat lekredskap finns någonstans på gården. Men där finns en brandbil, ett hotell, en rutschbana, ett stall och en scen som barn och pedagoger byggt tillsammans.
Hur började allt?
Vad gör man om man står med en barngrupp som består av 25 aktiva 4-5 åringar och har en liten innemiljö som man delar med en fotbollsklubb och som man dessutom inte får förändra? Jo, man tar sig an utemiljön och skapar en plats som konkretiserar skrivningarna i barnkonventionen som slår fast barns rätt till inflytande, lek och fritid.
Barnkonventionen är nu svensk lag och det ställer krav på oss vuxna att alltid se till barnets bästa och skapa förutsättningar för mångsidig utveckling, lärande och hälsa. Barn har rätt att få påverka i frågor som berör dem. Och gården berör dem i allra högsta grad.
Jennica Falkman är förskollärare på HAIS och är den som började bygga tillsammans med barnen. Hon hamnade på förskolan efter en period av utbrändhet efter några intensiva år som förskollärare när hon bland annat var med och startade upp en helt ny verksamhet. För att kunna komma tillbaka i yrket behövde hon tänka om när det gällde hennes arbetssituation.
– Jag orkade inte längre vara den lekande pedagogen, men hur kunde jag då ge barnen vad de behöver? Jag behövde ta hjälp av lärmiljöerna istället, berättar Jennica.
Jennica kom fram till att hon inte blir lika trött utomhus som inomhus. I Jennicas förskoleområde fanns HAIS förskola, en förskola där utemiljö används ofta och medvetet. På förskolan fanns också Mikaela Strand som Jennica hade jobbat ihop med tidigare. Hon bad att få arbetsträna på HAIS för att se om det kunde fungera.
– Första terminen när jag jobbade på HAIS hade vi en väldigt krävande barngrupp. Det var otrolig mycket konflikter och vi var tvungna att tänka till.
Längre tillbaka i tiden hade Jennica jobbat på internationella skolan med en kollega som jobbade mycket aktivt med att hela tiden förändra i lärmiljöerna.
– Jag förstod inte riktigt varför och tyckte mest att det var rörigt att inte känna igen mig på morgonen men så här i efterhand har jag förstått hur mycket en lärmiljö påverkar en grupp och hur mycket man kan ta hjälp av den kraften.
Nu ville hon och kollegorna börja arbeta mer aktivt med utemiljön. Jennica började observera barnen, hur de rörde sig, vad de gjorde och vilket material de använde. Observationerna ledde ganska snabbt till att de flyttade på sandlådan. Den användes inte där den var placerad från början så med spadar i händerna tog barn och vuxna och gjorde slag i saken och flyttade den.
– Vi såg att här kommer det hända saker och vi bestämde oss då för att vi inte skulle säga nej till någonting innan vi hade testat, för hur skulle vi kunna veta innan, säger kollegan Mikaela.
Nu blev sandlådan mer använd, men konflikterna kvarstod. Hur skulle man hjälpa den konfliktfyllda barngruppen att komma vidare? Kollegorna började fundera tillsammans och kom fram till att barnen inte riktigt visste hur de skulle ta sig an sin nya utemiljö. När barnen kommer till HAIS som 4-5-åringar så har de gått sina första förskoleår på Arenans idrottsförskola där utemiljön består av en hårdgjord platt yta med ett antal färdigköpta lekredskap. När barnen sedan mötte skogsdungen på HAIS blev de totalt förvirrade. I skogsdungen finns inget färdigt material som berättar vad du ska göra var. Barnen behövde hjälp för att hitta in i leken. Lösningen blev att man började arbeta med osynliga zoner på gården för att hjälpa barnen att initiera lekar och ge förslag på lekar och aktiviteter. De byggde också upp lådor med material som kompletterade utemiljön. En veterinärlåda med gosedjur och stetoskop för rollekar under ett träd eller en stor låda med lego att ta med ut.
– Det vi kan göra inne kan vi faktiskt göra ute också. Det gäller bara att tänka till lite för att få det att funka, berättar Mikaela.
Jennica och Mikaela berättar också att detta inte är något som är unikt för just den där första barngruppen de hade tillsammans. Det är något de behöver göra varje höst när det kommer en ny grupp till förskolan. Att skola in barnen i de material och lekar som gården erbjuder och lära dem hur de kan använda utemiljön med hjälp av pedagogledda lekar, aktiviteter och erbjudanden. När detta är gjort minskar konflikterna markant och barngrupperna börjar fungera.
Målarstaffliet har barn och pedagoger byggt tillsammans. Barnen har själva kommit på att de kan ta stubbar att sitta på för de vill hellre sitta ner än att stå upp när de målar.
Hur kom ni igång med att börja bygga helt själva?
När barnen började använda utemiljön på ett annat sätt uppstod också tankarna om vad de som grupp skulle vilja tillföra. Barngruppen kom tillsammans fram till att de verkligen ville ha en brandbil på gården. Jennica började fundera hur det skulle kunna bli verklighet. Hon tog hjälp av en förälder som byggde sätena till brandbilen. Sedan blev bygget ståendes eftersom alla blev lite osäkra på fortsättningen.
– Jag hade aldrig byggt förut och visste knappt hur man hanterade en hammare. Men vi lärde oss tillsammans. Jag hittade en byggarbetsplats och frågade om jag kunde få lite av deras spillvirke och det fick jag.
– Det kunde ta en hel dag för att mäta upp en planka och sedan såga av den. Gruppen som oftast hamnade i konflikter satt som ljus för att vänta på sin tur. Alla turades om och sågade så länge de orkade och sedan tog någon annan över. En satt på plankan och en sågade. Allt började i augusti och framåt mars-april kunde jag ha tre olika barn som sågade självständigt bredvid varandra utan problem, fortsätter Jennica.
Så började det med en brandbil som efterhand har byggts på efter önskemål från nya barn och barngrupper.
Nästa grupp ville bygga någonting högt och det var så ”hotellet” kom till. Gruppen efteråt ville måla brandbilen och med målarkläder på tog de sig an uppgiften.
– Det blev färg överallt, inte bara på lastbilen, men så nöjda barnen var när brandbilen blev röd. Vi lär oss efterhand, nu har vi regnställ och stövlar som målarkläder här på förskolan, berättar Jennica med ett leende.
– Barnen ville väldigt gärna ha en rutschkana. Rutschkanan har jag byggt själv, där fick inte barnen vara med. Det är så viktigt att skruvarna kommer ner ordentligt när vi ska åka på den, säger Jennica.Förutom brandbilen, hotellet och rutschkanan så har man tillsammans byggt stall, hästar och vattenuppsamling. Det senast projektet är en scen att uppträda på eller leka rollekar på. Tanken är att scenväggen ska målas grön och att det ska finnas möjlighet att sätta upp en projektor och jobba med greenscreen.
En kille i barngruppen som följer oss under nästan hela rundturen på gården berättar hur han fick en idé om att brandbilen behövde lyktor och hur han berättade för Jennica som hjälpte honom att genomföra, nu har brandbilen lyktor på taket.
Vad lär sig barnen av att arbeta med utemiljön på det här viset?
Jennica berättar om vilken typ av utveckling som har skett hos barnen när de bygger tillsammans. Barnen lär sig så att kommunicera. När de får en idé och vill bygga någonting så behöver de berätta för Jennica för att de tillsammans ska kunna plocka fram material och verktyg. De lär sig massa nya ord och begrepp: hämta en längre bräda, kan du mäta?
Matematik är en annan dimension av lärandet. Jennica har till exempel skrivit upp dimensionen på alla borr som de använder. På så sätt lär sig barnen siffror och storleksordning. När vi gör lär vi oss.
Efterhand som barnen lär sig mer och mer om hur man kan bygga saker så får de fler och fler idéer till egna mindre byggen, de kommer på egna konstruktioner och är väldigt innovativa. Barnen har byggt robotar, hästar och mobiltelefoner. Ibland räcker det med en träbit där man slår i spik. Processen att gå från en tanke som måste kommuniceras för att kunna förverkligas till att bygga någonting är häftigt.
Hur gör ni i praktiken för att få det att fungera?
När barnen bygger sker det alltid vid byggbordet och då vet alla vad som gäller. Materialet finns nära och i byggskåpet som Jennica öppnar finns verktygen. När de bygger måste det vara mer än en pedagog på gården. Jennica lämnar inte bygget utan en annan pedagog måste ha överblick över vad som händer. Här funkar arbetslaget så bra tillsammans. Olika pedagoger har olika starka sidor och arbetar på olika sätt.
– Vi brukar plocka fram byggmaterialet ungefär en gång i veckan och då gör jag det när leken kommit igång, annars springer alla oplanerat dit. Nu låter vi det gå en stund så att alla börjar leka sedan tar jag fram materialet och då kommer de som vill bygga och det brukar funka bra, säger Jennica.
– Det är viktigt att allt löst material kommer tillbaka till sina ställen i slutet av dagen. Barnen städar en del men jag har kommit fram till att det inte alltid är värt att ta striden för att få dem att plocka undan allt. Barn, precis som vuxna, gillar inte att städa efter andra. Då tar jag istället en runda när jag ändå är ute och ser till att materialet kommer tillbaka i den zon som det ska vara.
– På gården finns en hög med pinnar. Det är gamla grenar som trillat ner från träden. Jag samlar upp och lägger i en hög. På så sätt finns pinnarna kvar på gården men de används när man behöver dem men riskerar inte att bli tillhygge för ett argt barn.
Det är omöjligt att inte bli smittad av Jennicas entusiasm och när vi går där under träden känns det så självklart. Det här är verkligen barnens egen värld, en värld skapad av och för dem, en plats att använda varje dag och förändra efter behov och önskemål.
