När eleven är en robot – Om att gå i skolan på distans

Barn och ungdomar som av olika anledningar inte kan komma till skolan har idag med teknikens hjälp möjlighet att ändå delta och vara delaktig i undervisningen. Dock är den sociala delaktigheten en utmaning bland annat som ett resultat av tekniska begränsningar. Men det kan finnas sätt att lösa utmaningarna, och lärarna är centrala.

Studien som beskrivs här har skett inom ramen för ordinarie undervisning med en elev med en fysisk funktionsnedsättning som resulterat i återkommande frånvaro. Som en konsekvens upplevde eleven en ständig stress av att missa delar i undervisningen, vilket också påverkade elevens studieresultat negativt. För att stödjas i sin lärsituation och minska frånvaron gavs eleven möjlighet att gå i skolan med hjälp av kommunika­tionsroboten Double (Fig. 1).

Double är tillverkad för att användas som konferens­utrustning, och inte primärt i en skolsituation. Dock används den och liknande robotar i allt högre utsträckning i skolor som stöd till elever som till exempel drab­bats av långvarig sjukdom eller har andra fysiska funktionsnedsättningar. Det gör att det blir intressant att undersöka hur det verkligen fungerar.

Vad ville vi veta?

Avsikten med vår studie var att få kunskap om hur lärare och elever interagerar med och inkluderar den hemmavarande eleven via roboten, och hur eleven själv upplever att gå i skolan med hjälp av en robot. För att få syn på det har vi observerat lektioner, dokumenterat händelser på Google Classroom, och intervjuat deltagarna om deras upplevelser.

Vad kan roboten hjälpa till med?

Roboten styrs på distans med hjälp av en iPad eller Chromebook, och kom­munikationen kan närmast liknas vid ett Skype- eller FaceTime-samtal på hjul. Eleven kan sitta hemma och  självständigt styra roboten i klassrummet. Med hjälp av kamera, mikrofon och högtalare kan eleven delta i tvåvägs-kommunikation med sin klass och sina lärare.

Det har genomförts studier av roboten som dubbelgångare, och en av dem visade att ett av de största problemen för lärare var att förmedla undervisningsmaterial till den hemmavarande eleven. I den här studien var användandet av Google Classroom ett sätt att försöka lösa det problemet. En annan studie gav goda råd och tips för en lyckosam introduktion av roboten. Det innebar till exempel att alla elever som på ett eller annat sätt skulle komma i kontakt med roboten fick information om hur den fungerade och varför den var där. Den elev som skulle köra roboten fick också träna på att köra roboten hemma för att känna sig trygg med hur den fungerade.

Vad kan man lära sig av studien?

I vår studie visade det sig att eleven var en passiv deltagare i klassrummet, och att lärarna i låg grad uppmuntrade klasskamraterna att kommunicera med roboten. Som passiv deltagare kunde eleven dock lyssna på genomgångar och se film samtidigt som klasskamraterna, även om det ibland det var svårt för eleven att se allt som skedde. Det hände att lärarna använde roboten som exempel i undervisningen, till exempel den gång NO-läraren tog roboten och dess batterier som exempel under en genomgång kring effekt, kraft och energi. Vid bara några få tillfällen kommunicerade eleven med sina klasskamrater, men inte vid något tillfälle tog eleven själv initiativ till samtal. Eleven deltog inte heller i muntliga frågestunder i klassrummet. Det visade sig också att majoriteten av kommunikationen med mellan lärarna och roboten/eleven var individuella samtal som berörde elevens eget arbete.

Pedagogisk delaktighet

Intervjuerna visade att eleven upplevt sig pedagogiskt delaktig i undervisningen, och att det gett positiva effekter. Eleven sa sig inte längre missa moment på samma sätt som innan roboten började användas och beskrev förbättrade resultat och en stabilare situation med mer energi och mindre stress: ”Jag tycker att jag har haft lite mer energi efter skoltid och jag har fått mycket mer gjort”. Detta bekräftades också av lärare och vårdnadshavare. I de ämnen där lärarna utnyttjade Google Classroom som verktyg upplevde eleven att det har gått bättre än tidigare: ”Jag hittar ju alla uppgifter där /…/ så det är mycket lättare att hänga med”.

Tekniken underlättar inte automatiskt

För att teknik i klassrummet ska bli ett stöd krävs att man utnyttjar möjligheterna och undviker svårigheterna. I vår studie visade det sig att tekniska svagheter hindrade eleven från att vara socialt delaktig i undervisningen. De största svårigheterna orsakades av problem med ljudet. Dels visade det sig att mikrofonen inte registrerade tillräckligt mycket från klassrummet: ”Om någon satt bredvid eller nästan lite bakom hörde jag nästan inte alls”. Ljudet blev dessutom skrälligt när flera personer samtalade samtidigt, till exempel när flera gruppdiskussioner pågick. Högtalarens volym räckte inte heller till för att klasskamraterna skulle höra eleven när andra pratade samtidigt. Det gjorde att eleven inte kunde delta i diskussioner utan ibland valde att bara lyssna, och ibland stänga ner ljudet helt. Sammantaget blev resultatet att eleven inte upplevde sig socialt inkluderad i undervisningssituationen: ”Ibland känns det som om jag är i vägen, och det är svårt att veta [allt som händer] för jag ser inte bakom roboten”.

Läraren är viktig

Vår studie har gett ledtrådar till hur man kan göra för att undgå fallgroparna. Om du som lärare står inför situationen att en frånvarande elev ska representeras av en robot i klassrummet finns mycket att vinna om du vet hur man ska göra. Du som lärare är viktig för att eleven ska känna sig inkluderad både socialt och pedagogiskt. Och det bör inte vara en omöjlig uppgift. Vår studie har visat att det finns positiva effekter, som förmodligen kan bli ännu fler.

Eva Svensson, kommunlicentiand och lärare i år 4-6 i Helsingborgs stads skolor.

Läs Pedagogsajtens intervju med Eva Svensson:
Länk till En robot i skolbänken