Nyfiken på Marina Ljungdahl Karlsson – utvecklingspedagog

Marina Ljungdahl Karlsson är förstelärare och utvecklingspedagog på Högastensskolan i Helsingborg. Här berättar hon om sitt uppdrag, hur en vanlig vecka kan se ut och vad hon tycker mest om med sitt arbete.

Hur ser ditt uppdrag som utvecklingspedagog ut?

Mitt uppdrag som utvecklingspedagog på Högastensskolan är väldigt varierande och de senaste åren har det faktiskt sett helt olika ut för varje läsår. När jag först fick rollen som förstelärare drev jag mindre projekt såsom kollegialt lärande av olika slag. Ju längre tiden gick ju mer blev uppdraget att leda utbildningsinsatser för de andra pedagogerna på skolan. Det här läsåret har jag projektlett och hållit i de gemensamma kompetensutvecklingsdagarna för Högastensskolan, Ättekullaskolan och Råå Södra skola (HÄR).

Hur ser en vanlig vecka ut för dig?

Exakt vad jag ska syssla med bestäms i dialog med min rektor och utifrån det behov som finns. Det kan vara rena uppdrag från henne eller insatser som vi kommer fram till gemensamt. Det är alltså olika från läsår till läsår och det är både roligt och utmanande. Min rektor litar på min kompetens och hon vet att jag fungerar bäst om jag får ett visst friutrymme i min roll och kreativitet.

Jag har dock några generella uppdrag och de är att hålla i pedagogisk kompetensutveckling, att förbereda de pedagogiska ämnesträffarnas innehåll, att koordinera de nationella proven för år 9, att analysera och följa upp resultat, att delta och bidra till Elevhälsoteamets arbete, att stödja de kollegor som vill i deras pedagogiska utveckling samt att undervisa. Jag har sällan “vanliga veckor” utan det är väldigt varierat i perioder. Just nu gör jag många olika lektionsbesök och ger återkoppling i grupp eller enskilt, men förra terminen, innan covid-19, förberedde jag våra samsynsdagar som våra enheter (HÄR) hade. I vanliga fall tar de nationella proven och betygssnack mycket av min tid nu på vårterminen.

Att förbereda kompetensutveckling som ska utveckla vår verksamhet är nog det jag skulle beskriva som min huvudsyssla, förutom att utveckla min egen undervisning. Det innebär att jag måste läsa en hel del litteratur och forskning. Jag läser ju mycket för att kunna göra ett urval eller en sammanfattning av stoffet som kan vara intressant för hela kollegiet. Det är väldigt lärorikt men också klurigt. Då lutar jag mig mot mina kolleger. Jag bollar till exempel tankar och idéer med mina kollegor i utvecklingsgruppen. Delar av den gruppen träffar jag en bestämd tid varje vecka och har gjort så i ett par år nu. Vi diskuterar innehåll, behov och upplägg och provar olika perspektiv för att nå alla. Det är ovärderligt i min roll – att lyssna på andra och ställa massa frågor. Ibland är det specialpedagogerna som jag bollar med, ibland arbetslagsledare eller dylikt, självklart ledningen och andra kollegor från olika stadier och med olika kompetenser. Att få dra en tanke flera varv för att sedan landa i ett upplägg som jag kan stå bakom är oerhört givande. Det är absolut inte ett ensamarbete utan kräver att flera tänker till.

Stämmer det att en del av din tjänst är på Pedagogiskt center? Vad ingår i sådana fall i det?

Förra läsåret kunde jag använda en del av mitt arbete med betyg och bedömning genom uppdrag via Pedagogiskt center och Susanne Fras. Då samarbetade jag till exempel med Tågaborgsskolans ledning och deras utvecklingsledare inför de kompetensutvecklingsdagar jag höll i där. (Det var där jag blev bekant med Magdalena Beben by the way) Jag hade även ett mindre uppdrag på Husensjö skola. Att få externa uppdrag av detta slag var verkligen givande och något jag tycker Helsingborgs stad skulle göra mer; dels fick jag återanvända visst material och kunde sprida det jag läste till flera skolor och dels utvecklades jag själv genom att se andra verksamheter och prata med kollegor utifrån. Genom uppdraget kunde jag sedan ha ett utbyte med Tågaborgsskolan och på så vis spreds kompetensen lite mer. Så mer av detta, tänker jag!

Vad tycker du mest om med ditt uppdrag?

Det som är roligast är dock också det svåraste. Vid externa uppdrag fick jag ju så klart gå på uppdragsbeskrivningen och vid interna uppdrag känner jag ju till behoven mer. Att hålla kompetensutveckling för stora grupper med pedagoger från F-9 är svårt. Punkt. Dels kan jag inte vara alla till lags och dels känner jag ett stort ansvar att få till det så bra som det bara går, även om jag inte är helt själv. Ibland är svårigheten att jag inte har mandat att fatta beslut eller starta processer. Men återigen, jag gillar mitt jobb för det är fritt, varierat och utmanande! Indeed!

Att få fundera ut hur jag kan “walk the talk” på kompetensutvecklingsdagarna och i min egen undervisning och därmed starta processer hos någon annan, som i förlängningen leder till bättre undervisning, är det som driver mig. Jag hoppas det märks så jag kan inspirera andra. Att prata pedagogik och testa nya undervisningssätt är superskoj! Att ha förmånen att göra det i rollen som utvecklingspedagog är roligt, lurigt, spännande, kreativt, utmanande och allt däremellan!

Marinas tips till andra

Mitt tips till andra i liknande situation eller med liknande uppdrag är våga tro på din idé, din kompetens och vilja att utveckla. Släpp Jante och dela med dig! Det handlar inte om att tro eller påstå att man är eller vet bättre än kollegorna utan om att skapa samtal och väcka tankar – att försöka utvecklas tillsammans. Det är ett svårt uppdrag vi har som pedagoger och vi behöver blotta strupen och dela med oss av våra dilemman, vår oro, våra goda exempel och framför allt vår kompetens. Då kan verksamheten behöva någon som, tillsammans med ledningen, organiserar utvecklingen så den får en röd tråd och som kan hålla i de fördjupade diskussionerna och utmanar sina kollegor i tänk och praktik. Det kan till exempel vara förstelärare och specialpedagoger. Börja i liten skala och prova dig fram.