Så ökade hon delaktigheten i kunskapsmålen för eleverna på grundsärskolan

Lena Engkvist är förstelärare och arbetslagsledare på grundsärskolan. Lena är en driven och engagerad pedagog och efter att ha arbetat 30 år på Västra Berga skola vill hon fortfarande fortsätta utvecklas. Under de senaste åren har hon genomfört ett utvecklingsarbete som inneburit en ökad delaktighet i kunskapsmålen för eleverna på grundsärskolan.

– Jag tycker att jobbet är väldigt roligt och det är drivande i sig. Som detta nu att jag har sett en utveckling, det gör att jag vill fortsätta. Jag vill gärna dela med mig av det jag gör och tycker det är roligt om någon annan tycker det är något som går att använda, säger Lena.

Hur började du med ditt utvecklingsarbete?

2017–2020 deltog Västra Berga skola i Samverkan för bästa skola där skolan samarbetade med Umeå Universitet. Västra Berga skola är både en grundskola och en grundsärskola och en viktig lärdom från samarbetet med Umeå var att trots att det handlar om olika skolformer kunde man lära mycket av varandra. I samband med det här samarbetet fick Lenas utvecklingsarbete fick sin start.

Tillsammans med Umeå Universitet arbetade all personal i seminariegrupper med kollegor från både grundskolan och grundsärskolan. Grupperna fick besöka varandra i klassrummen för att titta på undervisningen. Utifrån det fick alla pedagoger sätta upp individuella mål och med hjälp av handledning från universitetet jobba med att utveckla sin undervisning.

Lena ville ha ett individuellt mål som utmanade både henne själv och eleverna. Målet blev delaktighet.

– Jag hade inte specificerat det mer än så, men efter hand när arbetet var i gång pratade vi mer och mer om att eleverna skulle vara delaktiga i sin måluppfyllelse och sin kunskapsutveckling. Och då funderade jag på det här med att vi sällan pratar med våra elever om just målen med undervisningen. Vi har undervisningen men vi talar kanske inte direkt om vad vi jobbar med och varför vi jobbar med det. Det jag ville göra var alltså att se om jag på något vis kunde lyfta deras förståelse för detta.

Kan du berätta om arbetet med eleverna?

– Just nu har jag elever från årskurs 4 till 8 som läser ämnesområden. Det finns mål och kursplan för alla dessa ämnesområden och jag tänkte hur ska jag nu göra för att förklara för mina elever vad det är vi håller på med.

Lena tar fram fem laminerade dokument med respektive ämnesområde förtydligade med bildstöd. När hon förklarar hur en lektion går till visar hon det ämnesområde som är aktuellt för lektionen. Hon pekar på symbolerna för att förtydliga.

– Jag har gjort en förenklad översikt med bildstöd där jag har plockat ut en del av det som finns i läroplanen och så börjar jag lektionen med att säga till exempel: ”Idag ska vi arbeta med ämnesområdet vardagsaktiviteter och så har vi ju jobbat med Norden.” Eleverna tittar på symbolerna inom ämnesområdet och  skickar runt och visar varandra vad det är vi håller på just nu.

I och med det nya arbetssättet har eleverna också blivit nyfikna på andra områden. Det har Lena upptäckt genom att de pekat på nya symboler och på andra sätt visat intresse för nya saker som till exempel att kommunicera mer med varandra.

– Vilket innebär att jag ser vilka tankar det väcker hos eleverna och att jag fått input från vad de är nyfikna på. Det har jag ju inte ens pratat om innan. Så dels får de reda på vad ämnesområdet heter och vad vi jobbar med, dels kan det väcka nya tankar som jag kan plocka upp. Det kan vara att eleverna plötsligt vill prata om att tvätta. Hur gör man när man tvättar? Och de pratar med varandra. De sitter ju runt bordet och kan nu peka och diskutera med varandra och det ökar kommunikationen mellan eleverna.

Hur skiljer det här sig från innan?

Med facit i hand förstår Lena inte riktigt varför hon aldrig gjorde så här innan.

– Innan sa jag bara att ”Nu ska vi jobba med Finland!” Jag hade inget stöd för det och jag pratade inte om i vilket ämnesområde det ingick. Så detta är från 0 till 100 kan man säga.

Kanske var det på grund av en rädsla.

– Man är ibland rädd för att använda de adekvata uttrycken på grund av att de är svåra. Kommunikation och motorik kan vara svåra ord. Men ju fler gånger vi säger dessa ord desto lättare är det för eleverna att förstå. Jag har också gjort materialet väldigt enkelt för att de ska förstå.

Hur kan en lektion se ut?

– Om vi, som just nu, jobbar med Finland. Då har vi en skylt på White boarden där det står: Målet med lektionen. Då kan jag visa målet och så säger jag kanske ”ni vet ju hur vi springer mot ett mål på gympan och det är så vi får jobba här mot ett mål i skolan också”. Sen skriver jag några punkter på tavlan. Till exempel att vi ska lära oss en flagga och smaka en särskild mat, sen avslutar jag alltid med att ha en punkt där jag skriver att vi ska ha roligt. Det är viktigt! Det är en framgångsfaktor och förresten viktigt för alla elever, säger Lena och konstaterar att det också är sådant hon aldrig pratat om konkret innan.

– Sen när vi har gjort hela lektionen går vi igenom målen tillsammans ett och ett för att se om vi har gjort det vi sagt att vi skulle göra. Vilket innebär att eleverna får direkt feedback när vi hjälps åt att sudda ut efter hand som vi genomfört aktiviteterna.

– Jag känner med detta att jag har en helt annan struktur på min undervisning. Det är bra för mig och det är bra för eleverna. Jag har kommit mycket närmre läroplanen och kursplanen sen jag började så här. Jag visste förstås innan vad som stod men nu tittar jag dagligen på detta och är mycket mer à jour i undervisningen och allt hänger ihop.

När Lena började sitt arbete var hon väldigt van vid att göra på ett sätt och helt plötsligt skulle hon göra allting på ett annat sätt. Vilket inte var helt enkelt alla gånger. Men efter att det uttalade samarbetet med Umeå avslutades fick Lena fortsatt stöd i sitt utvecklingsarbete. En sak som varit avgörande är arbetet med observationsprotokoll.

– När jag började med detta skulle jag göra observationer och tänkte att det kommer jag fixa själv och hålla i huvudet hur det går och så. Men det gick ju inte så bra. Då fick jag stöd med observationsprotokoll som assistenterna fyllde i medan jag undervisade. Och de fick ju syn på saker som jag inte såg. Ett exempel var att jag trodde jag hade alla elever med mig, men det hade jag inte och det hade elevassistenten sett. Utifrån det arbetade jag då fram ett nytt sätt att jobba i klassrummet.

Nu har klassen kommit så långt att det har gått från att vara på prov till att vara ett etablerat arbetssätt. Från ett arbetssätt där eleverna egentligen inte alls var delaktiga i kunskapsmålen till ett helt nytt tänk. Idag har både eleverna och deras vårdnadshavare bättre inblick i elevens mål och lärande och hur det hänger ihop med kursplanerna i de olika ämnesområdena.

Lena har gjort observationsprotokoll ett par gånger sen starten och tänker att det snart är dags för en ny runda. För att se vad som hänt.

– Men mycket handlar om att kommunikationen mellan eleverna har ökat i och med detta. Det är precis som att jag slår an en ton när jag börjar med ”Idag ska vi jobba med…” då är det fokus och så är de jättenyfikna på vad jag ska skriva och vilka målen är på tavlan och på sätt och vis får de en förförståelse. Det är en trygghet för dem att veta.

Varje elev har också egna individuella mål på sin bänk där de kan använda det konkreta materialet för att se hur det går med varje mål. En pil på en tidslinje konkretiserar var eleven befinner sig på sin väg mot målet. Ett annat stöd är en loggbok med schema och bilder som används för att berätta om sin dag i skolan när man kommer hem. På Unikum och Facebook  informerar Lena vårdnadshavare och kopplar varje inlägg till ämnesområde med rätt begrepp och ord. På så sätt får vårdnadshavare och elever en gemensam förståelse av vad som skett under dagen.

– Det blir att man lyfter upp undervisningen och visar mer kunskap och inte bara att vi har målat eller klippt. Jag tror att föräldrarna nu ser att vi faktiskt jobbar med kunskaper även om omsorg också är i fokus.

– Jag tycker det här arbetet är väldigt roligt och jag visar min glädje i det jag gör. Det har inte alltid varit helt lätt men det är ändå viktigt att komma ihåg att det är enkla saker jag gjort för att förändra och det behöver inte vara svårare än så.

I och med samarbetet och kontakten med Umeå Universitet fick Lena föreläsa på den nordiska specialpedagogiska konferensen Gemensamma Vägar i Umeå, en konferens hon hoppas på att få komma tillbaka till.

Hur länge har du arbetat på Västra Berga grundsärskola och grundskola?

– Vi säger fortfarande grundsärskolan men i sommar byter vi ju namn till anpassad grundskola. Det är vi tacksamma för och det ligger verkligen i tiden för att förändra. Beslutet har gått ganska så snabbt och det är roligt!

Lena har varit på Västra Berga skola i 30 år och har aldrig känt något behov av att vara på någon annan skola. En av de bästa sakerna med skolan tycker hon är den goda stämningen alla verkligen är accepterade.

– För det första är det en jättebra skolledning och det är ju A och O. Att känna att jag har mandat och att de tror på mig och det jag gör.

– Grundsärskolan har varit på Västra Berga sen 1977, det är en lång tid vilket betyder att vi är väl etablerade och det märks. Vår rektor ser skolan som en gemensam skola och grundsärskolan är med som en naturlig del i övriga arbetet och vi känns verkligen inkluderade. Vi tillhör också arbetslag tillsammans med grundskolan och allt vi gör det gör vi tillsammans. Vi har aktiviteter tillsammans, vi äter tillsammans, vi har raster tillsammans. Vi är en skola även om vi är två skolformer.

Varför valde du läraryrket?

– När jag hade gått ut gymnasiet ville jag först bli barnmorska men det blev förskollärare. Och när jag väl var färdig hamnade jag på en förskola där det fanns elever som skulle börja särskolan. Jag fick följa med de eleverna till skolan och skolan frågade om jag ville bli assistent. Det blev jag och sen fortsatte det med att jag vidareutbildade mig till specialpedagog och så småningom speciallärare.

Utbildningen till speciallärare påbörjade Lena 2013. Under tiden som hon studerade fick hon validera sina poäng eftersom hon arbetat så länge på särskolan. Trots det hoppade hon inte av skolan utan valde att slutföra sin tredje pedagogexamen.

– Utbildningen till speciallärare var jätterolig och gav otroligt mycket. Det som var så bra var inriktningen och att alla hade erfarenheter får grundsärskolan och vi möttes över gemensamma frågor.  Det är otroligt drivande att läsa tillsammans med andra som har samma bakgrundskunskaper. Sen var Högskolan Kristianstad en fantastisk högskola med hög kvalitet på föreläsningar och det gav mig jättemycket.

Lena har fortfarande en fot kvar på högskolan som mentor till en student som har behov av stöttning. Som mentor hjälper hon till med uppgifter genom att läsa, komma med inspel och ge tips. Den student hon hjälper just nu är hennes tredje. Mentorsuppdraget innebär också en naturlig koppling till den akademiska världen med aktuell litteratur och nätverk med andra studenter som Lena uppskattar mycket.

Vad händer just nu på skolan?

Efter att Samverkan för bästa skola avslutades har skolan fortsatt med kollegial handledning och seminariegrupper och Lena tror starkt just på det kollegiala.

– Det är det här att man behöver mötas. Man behöver vara tillsammans. Och är man inte tillsammans så skapar det massa frågor och frågor skapar oro och så vidare. Det skapar också förståelse över gränserna för varandras verksamheter. ”Hej” säger jag när jag kommer in i grundskolans klassrum. ”Jag heter Lena och jobbar här vid sidan av” och sen helt plötsligt så kommer eleverna och säger hej tillbaka och vi bygger en relation mellan varandra.

– I skolans strategiska plan arbetar vi just nu med genus och då handlar det om hur man gör för att få med alla och att det man gör i klassrummet ska vara begripligt och förståbart. Vi i grundsärskolan plockar ju isär allt vi gör i mindre delar så att eleverna ska förstå. Genom att observera varandra i klassrumssituationer skuggar vi varandra och får tips och idéer. Ett ge och ta som är mycket givande.

Har du något råd till blivande lärare, kollegor, chefer inom skolan?

– Det är att man inte ska vara rädd för att utmana sig. Jobbet blir roligare när du utmanar både dig själv och dina elever istället för att bara köra på i samma spår som innan. I föreläsningen har jag på sista bilden ett hopp ifrån en språngbräda och jag känner lite så att man står där ute på kanten och tänker ska jag, ska jag inte. Det är tufft med förändringar men jag tycker det ger så mycket tillbaka. Jag känner ju själv att det har gett mig en kick och jag känner och ser att jag är mycket mer fokuserad på läroplanen. Jag ser också på eleverna att de är mer medvetna. Det har varit ett verkligt lyft för undervisningen! Så utmana, tänk utanför boxen, hoppa från språngbrädan.

– Och glöm inte att ha roligt! Det går inte en dag utan att vi skrattar här hos oss!

Text och foto: Josefine Hultén, redaktör Pedagogsajten.