Se potentialer i det omöjliga – om IPS-modellen och Slottsvångsskolans storhetsvansinne

I augusti berättade biträdande rektor Rebecka om arbetet med då nyss avgångna åk 9. Arbetet har fortsatt och i detta blogginlägg delar hon med sig av ytterligare några knep.

I augusti 2020 skrev jag om arbetet som vi gjort med vår då nyss avgångna åk 9. Arbetet har fortsatt och årets nior är på god väg att med råge toppa de resultaten. Vi har en budget i balans, avsevärt förbättrade kunskapsresultat och ett medarbetarengagemang över snittet i staden. Skryt? Jajamensan! Våra framgångar är resultatet av barnslig beslutsamhet och hårt arbete.  Allt vi gjort de senaste fyra åren finns inte utrymme att förklara här. Ni får vänta på boken. Men jag tänkte att jag kunde dela med mig av ett knep eller två.

För att ens ha en chans att lyckas behövde vi se förbi oron och oredan för att istället fokusera på potentialen. Få syn på potentialen, ständigt hävda den och bli så övertygade om den att den kunde vägleda oss även i de jobbigaste situationerna. Skolans potential, varje medarbetares potential, varje enskild elevs potential. Storverken som vi skulle kunna åstadkomma. Ett visst mått av storhetsvansinne är alltså att föredra. Eller, som förstelärare Susanne brukar tillskriva sig, en fyraårings självförtroende. Att vakna varje dag och oavsett hur det gick igår vara övertygad om att det kommer att gå vägen idag. För varför skulle det inte göra det? Hur svårt kan det vara?

Konsten är att identifiera vad som är vad och sedan göra om omöjligheterna till potentialer.

Hitta potentialer

Det där självförtroendet behövs nämligen för att våga tro att vi kan påverka sådant som tycks omöjligt att förändra. Skolors kapacitet för förbättring beror förstås på många olika faktorer och det är lätt att bli frustrerad över sådant som man i skolan inte kan ändra på. Kraften räcker inte till det och det hårda arbetet måste fokusera på de faktorer som vi kan påverka och det som vi vet gör mest skillnad. Om analysen stannar i att det är elevunderlagets beskaffenhet eller bristande resurser som hindrar oss från framgång lämnar den oss i fullständig maktlöshet eftersom man som pedagog i skolan inte kan ändra på vare sig det ena eller andra. Om vi istället bortser helt ifrån dessa faktorer blir analysen platt. Konsten är att identifiera vad som är vad och sedan göra om omöjligheterna till potentialer.

För även om det var jobbigt så blev det också uppenbart, att det enda de hade makt över var sina egna processer och de enda som hade makt över processerna var de själva.

Tankevändare

Till vår hjälp i det arbetet har vi IPS-modellen som bygger på att betrakta verksamheten utifrån tre nivåer: individ, process och struktur. Det låter ganska torrt och tråkigt men det har visat sig vara ett effektivt grepp för att vända på tanken. Information om IPS-modellen på Helsingborgs stads skolors intranät

Vi introducerade modellen i kollegiet och workshoppade oss raskt till ett helt annat sorts samtal som gav medarbetarna tillbaka känslan av att kunna göra skillnad. För även om det var jobbigt så blev det också uppenbart, att det enda de hade makt över var sina egna processer och de enda som hade makt över processerna var de själva. (Det tål att sägas att det var långt ifrån det första vi gjorde och att det förmodligen blev så bra som det blev för att förutsättningarna i övrigt vid det laget var de rätta.)

När alla orsakerna stod uppspaltade och inplacerade på respektive nivå kunde vi prata om vad lärarna kunde göra annorlunda på processnivå för att kompensera för orsaker på individnivå…

Individ, process och struktur i samspel

Det är viktigt för kollegiet att få dryfta alla orsaker till framgångar och problem. Att från början strypa ett sådant samtal och säga att de bara får prata om orsaker som de själva kan påverka hindrar dem från att känna att de sagt vad som sägas bör och det känns istället bara orättvist om allt ska handla om lärarnas tillkortakommanden hela tiden. Samtidigt får samtalet inte stanna i sådant som är andras ansvar. Med hjälp av IPS-modellen kunde samtalet på ett enkelt sätt ge utrymme för alla tänkbara orsaker och ändå landa i en diskussion om vad de själva kunde ändra på. När alla orsakerna stod uppspaltade och inplacerade på respektive nivå kunde vi prata om vad lärarna kunde göra annorlunda på processnivå för att kompensera för orsaker på individnivå och hur skolledningen kunde ändra på strukturnivå för att möjliggöra de förändrade processerna.

På vilken nivå hör den orsaken hemma? Det beror förstås på om vi tycker att det är elevernas ansvar att skärpa sig, lärarens ansvar att utveckla ett vist ledarskap i klassrummet eller om det är skolledningens ansvar att följa upp konsekvenstrappan.

Skapa möjligheter genom att välja perspektiv

Dessutom blev det ganska roligt eftersom samtalet hamnade på ett spännande spår om skolans uppdrag och lärarens yrkesroll när vi tillsammans funderade kring vilken orsak som hörde hemma var. För det beror ju på det. Om orsaken till våra alltför låga resultat är bristande ekonomiska resurser är det en orsak på strukturnivå. Om orsaken är att lärarna inte använder språkutvecklande arbetssätt är det en fråga om deras processer. Men om orsaken är bristande studiero? På vilken nivå hör den orsaken hemma? Det beror förstås på om vi tycker att det är elevernas ansvar att skärpa sig, lärarens ansvar att utveckla ett vist ledarskap i klassrummet eller om det är skolledningens ansvar att följa upp konsekvenstrappan. Och när vi inser att det alltid beror på perspektiv kan vi gå baklänges och välja från vilken nivå vi vill betrakta ett och samma fenomen. Det är då omöjligheterna blir möjligheter och vi tror igen att det finns inget som vi inte kan åstadkomma!

För att ta saken i egna händer

Vi har fortsatt att använda IPS-modellen som tankestruktur i våra prognosmöten där vi numera följer upp åk 9, åk 6 och åk 3 utifrån vårt prioriterade mål att eleverna minst ska nå målen för sv/sva, en, ma och fem ämnen till. För det är självklart att vi fortfarande identifierar svårigheter på individnivå och det är fortfarande alltid någon som suckar att om eleverna ifråga bara ansträngde sig lite mer. Men då är det alltid också någon som säger ok, hur ändrar vi på vårt sätt att jobba med eleverna för att de ska anstränga sig mer då? Och vips så är makten tillbaka hos oss. Det innebär förstås inte att vi lyckas hela tiden men vi har i alla fall inte bara stått och väntat på att eleverna ska förvandlas till några andra medan vi kör på som vanligt. Vi har istället tagit saken i egna händer. Och det är ansträngande så klart men det är också mycket mer tillfredsställande och, hör och häpna, mer effektfullt på elevernas lärande.

De har redan tusen och en förmågor och även när ingen av dessa är svenska (ännu) så är en av dem med säkerhet den att lära sig grejer.

Fortsatta utmaningar

Kanske är det särskilt viktigt att arbeta utifrån en blick på potentialer i skolor som arbetar med elever som redan från början upplever ett utanförskap i någon utsträckning, som inte helt känner tillhörighet till den dominerande kulturen och som därför inte heller riktigt känner sig sedda eller lika mycket värda. Som tror att de redan uppnått sin potential och inte kan komma vidare. För det är förstås livsfarligt och vi måste övertyga dem om motsatsen. Det gäller såväl akademisk som social utveckling.

Att se potential är också särskilt viktigt för oss som möter elever som besitter förmågor och kunskaper som vi har svårt att få syn på för att eleverna inte behärskar det dominerande språket. Det är inte det saknade språket som är viktigt utan potentialen som finns inneboende i deras befintliga kompetenser. De har redan tusen och en förmågor och även när ingen av dessa är svenska (ännu) så är en av dem med säkerhet den att lära sig grejer. Detta är kanske Slottsvångsskolans viktigaste utmaning just nu. Att förstärka processer och strukturer som identifierar, inkluderar och aktiverar de potentialer som finns på individnivå hos våra nyanlända och flerspråkiga elever.

Vi återkommer med hur det går med det!