Barnen fick göra en papperskorg som nu fångar skräp mitt i staden

Många förskolor och skolor har skräpplockardagar när de städar upp runt skolan eller förskolan och pratar om nedskräpning och sortering av avfall. Det kan vara gott nog men på Maria Parks förskola tog barnen med sig förskollärarna på ett arbete som kom att sträcka sig över ganska lång tid, för så blir det när man lyssnar på barnen. Barnens intresse resulterade dessutom i ett samarbete med tjänstemän i staden och de äldre eleverna i den närliggande skolan.

På Maria Parks förskoleområde har man som prioriterat mål ”Barnen i dialog med staden” och det ska vi verkligen få se prov på genom att bekanta oss med Almens äldregrupp på Maria parks förskola. Gruppen består av nio killar som är 5 och 6 år gamla. Allt började med att pedagogerna i gruppen, Sandra Svensson och Maria Thorén, var mycket ute på gården tillsammans med gruppen. I utemiljön hittade de ständigt skräp som de plockade upp tillsammans. Samtalen kom igång och två frågor blev centrala:

• Vem slänger skräpet?
• Hur får vi dem som slänger att sluta med det?

Vem slänger skräpet?

Barnen sneglade över staketet till skolan som ligger granne med förskolan och så uppstod teorin att det nog var skolbarnen som slängde skräpet. Sandra och Maria frågade då hur barnen trodde att man skulle kunna få eleverna att sluta slänga skräp. En av killarna i gruppen hade sett en sång om nedskräpning på Youtube och han ville gärna sprida sången och dess budskap till eleverna på skolan. Tillsammans tillverkade barnen och pedagogerna A4-planscher med en qr-kod som ledde till sången och så gick man tillsammans upp för skolans trappor och in i korridorer där de satte upp affischerna.

Ute på gården började små pratstunder uppstå över staketet. Elever som hade sett QR-koden och kollat vad som gömde sig bakom den sökte kontakt med förskolebarnen. Här började ett samarbete som kom att pågå under hela projektet.

Fortfarande hade barnen inget svar på frågan vem det är som slänger skräpet men eleverna på skolan bredvid är fortfarande de huvudmisstänkta. Hur tar man reda på om ens teori stämmer? Barnen hade en lösning:
– Vi spionerar!

Vad behöver man för att kunna spionera, jo någon form av kamouflage. Med kartong och färg gjorde gruppen en tegelvägg att gömma sig bakom och så kunde spioneriet inledas.

Spionaget fokuserades på de huvudmisstänkta – eleverna på skolan. Efter några genomförda spionuppdrag visade sig teorin inte stämma särskilt väl. Eleverna på skolan slängde inte skräp på marken. Men vem var det då? Kamouflaget fick lämna gården och ge sig ut på uppdrag. Och tänk, där mitt framför dem hände det att vuxna slängde skräp mitt på gatan.

– Det här projektet har gjort så att vi vuxna verkligen har fått tänka till flera gånger. Vad gör man när man sitter med en barngrupp bakom en papperstegelvägg och en vuxen människa slänger skräp på gatan? Hur säger man till någon som gör fel? Det blev spännande diskussioner för oss alla, säger Sandra.

Barnen utförde också spionuppdrag hemma. Barnen och pedagogerna utrustade tillsammans en spionväska med allt vad man kan behöva som spion. Ett förstoringsglas, en påse att samla skräp i och en skäpplockartång var något av innehållet. Alla fick turas om att ta med sig väskan hem och utföra spionarbete hemmavid. Sedan följde redovisningar i berättar- och bildform på förskolan om vad alla upplevt på hemmaplan.

Skräpet som pedagogiskt material

Skräpet som barnen plockade upp under olika uppdrag använde gruppen till såväl skapande som naturvetenskapliga experiment. Alla plastkorkar sorterades efter färg och blev en vacker tavla med händer som sträcker sig mot ett jordklot. Annat skräp monterades upp på en planka och grävdes ner för att studera hur lång tid det tar för skräpet att brytas ner under jord.

Hur får man någon att sluta slänga skräp?

De skyldiga visade sig vara många olika människor. När så den första frågan var besvarade var det dags för att ta sig an den andra. Hur får man då dem att sluta slänga skräp? Killgruppen var överens:
– Vi skrämmer dem så att de slänger skräpet i papperskorgen.

Hur skrämmer man människor bäst?
– Jo, man gör några monster!

Tillsammans tillverkade de monster av skräpet som de hade plockat.

När monstren var klara uppstod nya frågor. Efter lite resonerande kom gruppen tillsammans fram till att monster kanske inte riktigt funkade som man hoppats. Om man bara blir rädd och inte har någonstans att slänga sitt skräp så kanske man slänger det på marken istället. Förslag på lösning blev att de behövde någon form av papperskorg i kombination med monstret. Och var hittar men en papperskorg?

Nu behövdes stadens resurser och Sandra och Maria fick kontakt med Ola Paulsson. Ola är projektledare för I love Hbg som handlar om att vi alla ska hjälps åt för att göra Helsingborg till Sveriges renaste stad. Han hade en papperskorg över som gruppen gärna fick ta sig an.

Nu började arbetet med att designa på bästa sätt. Monsteridéen fanns fortfarande kvar, kanske kunde papperskorgen bli lite skrämmande. Barnen ritade förslag och utifrån förslagen röstades  en slutgiltig idé fram och givetvis fanns monstret med i utformningen.

Nästa steg i processen blev att bege sig till färgaffären för att välja ut färg för att måla papperskorgen med. Gruppen blev väldigt väl emottagen och tillsammans hittade de rätt kulör för att överföra förslaget till den verkliga papperskorgen.

Från misstänkta till allierade

Nu fick papperskorgen och barnen ta plats i uteateljén och med sandpapper och färg skapade de en helt unik papperskorg. Barnen ville att det skulle stå några budskap på papperskorgen och när man inte själv kan skriva får man ta hjälp av de kontakter man har. Barnen på förskolan frågade skolbarnen som de haft kontakt med omkring skräpsången om de kunde och ville hjälpa till och det ville de.

Så håll nu utkik på stan, för där mitt i vimlet hittar ni papperskorgen som designats och utformats av barnen på Maria Parks förskola i dialog med staden. Som handledare har barnen haft två skickliga pedagoger som verkligen vågat lyssna på barnen.