Modell för elevers självbedömning i dans

I arbetet med att ta fram en modell för elevers självbedömning och reflektion i dans insåg Susanne Andersin att skolutveckling är något som sker hela tiden. Hennes modell gav också oväntat bra resultat när det gäller elevernas förmåga till självinsikt.

Susanne Andersin har arbetat som danslärare på Nicolaiskolan i Helsingborg sedan 1994 då hon var med och startade dansinriktningen.

För ungefär 8 år sedan ingick Susanne i ett litet danskollegium på skolan som bestod av tre lärare. De tyckte då att både kursplaner och betygskriterier i dansämnena var vaga och svårtolkade, rentav förvirrande ibland. Gruppen var bekymrad och ansåg att det var svårt för eleverna att relatera till dåvarande mål och kriterier. Därför arbetade de fram en matris för självbedömning som var inriktad på dansens grunddelar.

– Vi tänkte inte på vårt projekt som en form av skolutveckling. Snarare var det så att vi såg ett behov och vi åtgärdade behovet på ett konkret sätt, säger Susanne.

Men tiden för att vidareutveckla arbetet med matrisen försvann i vimlet.

Under 2014-2015 gick Susanne VAL-utbildningen vid Malmö Högskola parallellt med undervisningen. Inom utbildningen bestämde Susanne sig för att återuppta arbetet med att ta fram en modell för elevernas självbedömning med förhoppningen att det skulle kunna leda vidare till något praktiskt och användbart och som eleverna känner att de kan relatera till.

Att äga sitt eget lärande

Det övergripande syftet med utvecklingsarbetet var att uppmuntra och stimulera eleverna till att äga sitt eget lärande, genom att träna och fördjupa sin förmåga till självbedömning, analys och reflektion i fysiska prestationer.

Arbetet genomförde Susanne genom att ta fram en modell eller matris, för självbedömning i ämnet Dansteknik (Skolverket, 2011), specifikt för kursen Dansteknik 3. Modellen skulle vara attraktiv för eleven att använda och fungera som ett vardagligt verktyg i elevens självbedömning.

Arbetsnamnet på projektet blev Framtagande av en modell för elevens självbedömning och reflektion i dans.

Brytpunkter som gav resultat

– Kriterierna fungerar väldigt annorlunda i dansämnet och det är inte helt lätt att förstå att det är på det sättet. I andra kreativa dansämnen fungerar kriterierna som i svenska eller vilket annat ämne som helst. Men just i dansteknik är alla kriterier närvarande från det att man går in i salen till att man går ut och det är en väldigt stor del av allt eleverna gör. Det är inte bara att dansa utan det är väldigt viktigt att eleverna förstår vad det är de blir betygsatta i. Det är därför jag valt just de kurserna som följer eleverna över alla tre årskurser, säger Susanne.

Testgruppen bestod av sju elever som då gick i årskurs tre.

Susanne började med att skapa en form av matris för eleverna att fylla i. Hela vägen använde hon sig av kunskapskraven och skolverkets texter. Under hela arbetet fick eleverna vara med och tycka till genom att kommentera de olika modellerna och övriga dokument.

Ett.

I den första modellen var alla texter inklistrade i en tabell. Eleverna får läsa igenom innehållet, färglägga den eller de rutor som de själva tycker stämmer överens med deras förmåga och i en sista ruta skriva en reflektion om varför de valt just den nivån.

– Efter första gången såg jag att vi måste arbeta med just elevernas reflektion. En sak som jag såg var att det eleverna skrev inte alltid sammanföll med den betygsnivå eleven hade valt. Betygsnivån var mer optimistisk och vägde inte upp det som saknades i reflektionskommentaren. Jag ville inte lägga ord i munnen på eleverna och det kändes därför viktigt att jag inte gav någon återkoppling i det här stadiet. Det var då jag kom på att jag skulle göra ett kompletterande dokument med förklaringar till som jag kallade Ämnets syfte, säger Susanne.

Två.

Till den andra modellen döper Susanne om rutan för reflektion till Reflektion och motivering för att se om det kan påverka eleverna. Hon kompletterar också matrisen med dokumentet Ämnets syfte med förklaringar till. Varje kriterium får också en egen rubrik.

– Då började eleverna förstå att de skulle motivera sina svar och det blev lite djupare. De satt och bläddrade fram och tillbaka i sina papper. En sak som inte fungerade var att dokumentet Ämnets syfte gjorde att eleverna misstolkade de olika delarna och blev lite förvirrade av innehållet. Inför modell tre fick jag därför förklara tydligare för eleverna att tänka på hur de skulle använda de olika delarna, berättar Susanne.

Tre.

Den största förändringen sker mellan den andra och tredje modellen. Då minskar Susanne  mängden text betydligt och det blir genast mycket roligare för eleverna att göra reflektionen. Istället för att behöva läsa samma text tre gånger kan eleverna lägga mer tid på att skriva de egna reflektionerna. De vill i det här läget till och med ha en större ruta för att skriva i.

Fyra.

Till den fjärde och sista modellen får eleverna fylla i matrisen i datorn. De får fortfarande arbeta med färger och markera sin nivå på samma sätt. Rubrikerna för varje kriterium byter namn till de “krångliga” ord som finns i skolverkets texter. För att eleverna ska förstå alla ord finns en ordlista som kompletterar övriga dokument.

– Det var helt knäpptyst i salen och man kunde höra tangenterna. I mitten av salen stod en godisskål och emellanåt kunde jag höra någon hasa fram till skålen och gräva lite, sedan fortsatte tangenterna knattra. Det var en enormt häftig koncentration. Det gick att se hur eleverna satt och skrev, bläddrade mellan ordlistan och Ämnets syfte. De fick verktygen men de gjorde kopplingarna själva. Det var en seger som blev jättetydlig för mig efter den sista gången. De olika saker som jag kommit på under resans gång, de blev verktyg. Matrisen kändes mer som en modell och matristänket började försvinna. Tillsammans med ordlistan och Ämnets syfte blev alltihop verktyg för självinsikten, berättar Susanne.

Vad händer nu?

I år arbetar Susanne med årskurs 1 där planen är att använda sig av modellen, samt utveckla den löpande. Det är ett långsiktigt arbete där alla danslärare är med och arbetar tillsammans kollegialt. Ett naturligt steg för kollegiet har varit att plocka fram de fyra F:n – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet ur kriterierna. Tillsammans har danslärarna gått igenom vad som är vad och är nu överens om vad som är fakta och vad som är förståelse och i dialogen har även andra saker kring arbetet klarnat.

– Det jag kommer göra med ettorna i år är att använda modellen, men istället för rubrikerna använda de fyra F:n och jag kommer inte ge dem allt på en gång, utan först fokusera på faktadelen och ta en del per tillfälle. Dansens värld är speciell och därför vill jag skynda långsamt. Det är ett annat språk, ett annat sätt att tänka och förhålla sig, säger Susanne.

Tanken är att modellen ska kunna fungera som en levande dialog mellan lärare och elever som pågår hela tiden, inte som ett enstaka samtal i mitten av terminen. Susanne vill att Ämnets syfte och ordlistan ska finnas kvar och att eleverna själva ska kunna vara med och fylla på med ord i ordlistan.

– Det här är något av det mest spännande jag har gjort. För det får sådana följdeffekter som man nästan inte kan ana. Vilka vändningar som sker! Jag hade inte räknat med att det skulle få sådan stor effekt så snabbt. De fick bättre koll på varför saker är viktiga och de kunde själva bestämma sig för vad de ville lägga tid på, säger Susanne.

För Susanne var målet inte att skapa en bedömningsmatris utan en modell för självreflektion. Ett verktyg för eleverna att få självinsikt. Eleverna tyckte till exempel att det blev roligare att vilja prestera när de blev bättre på att reflektera kring sin egen insats och när de fick bättre insikt. Susanne kunde se att prestationsångesten försvann.

Susannes förändrade syn på skolutveckling

– Jag tror att alldeles för många är rädda för att titta på vad det är vi håller på med på undervisningsplanet och komma till insikt med att mycket av det lärare gör är utvecklingsprojekt. Jag tycker inte att vi ska vara rädd för att saker vi gör i arbetslaget också är skolutvecklingsprojekt. De mindre utvecklingsformerna räknas också, säger Susanne.

Susanne har arbetat på Nicolaiskolan i många år och med ett antal olika skolledare där alla har haft olika utvecklingsfokus. Stora satsningar som entreprenöriellt lärande, coachande ledarskap, konstruktiv länkning med flera har varit utvecklingsprojekt iscensatta av de för tiden aktuella gymnasiecheferna och skolledarna.

Efter VAL-utbildningen kan hon se att också de idéer för förbättring som hon och hennes kollegor på eget initiativ har arbetat fram och förverkligat har varit utvecklingsprojekt. Idag har hon en helt annan syn på vad skolutveckling är och framför allt på vad det kan vara.

– Projekt som startas uppifrån är kanske enklare att redovisa men jag tror att om någonting börjar i klassrummet det är då det verkligen går att förändra. Skolledare som lyssnar på sin personal om vilka utvecklingsprojekt man vill driva, det är de skolorna som lyckas och som utvecklas. Modiga skolledare ger modig personal, säger Susanne.