Rasten – om viljan att engagera sig i rastverksamhet

Klockan ringer ut för rast. Jag flyger ut i hallen, tar på mig skorna i luften och landar på fotbollsplanen (och nu snackar vi inte multiarena med konstgräs, stora mål och nyaste VM-bollen, utan stenhård asfalt med små mål och tennisboll). Vi delade upp lagen och körde för fullt i 30 minuter och drömde om att bli den nya Maradona, Zico eller Platini. Eller som i mitt fall Ian Rush, Liverpools speciella målskytt. Ingen av oss blev proffs eller någon större stjärna. Det närmsta vi kom var en kompis lillebror som spelade i juniorlaget i MFF 15 år senare, men  drömmen hade vi kvar länge.

Men tillbaka till rasten på min skolgård under 80-talet. Jag hade som ni förstår inga problem att få tiden att gå och såg fram emot rasten varje dag. Men när jag tänker tillbaka ser jag 2-3 barn från min klass som inte var med på fotboll, dunkgömme eller någon annan aktivitet. De 2-3 som bara vandrade runt och försökte få tiden att gå. I bästa fall hittade de varandra i värsta fall var de ensamma, rast efter rast.

Rastvaktens roll?

Det fanns inga rastvakter ute på skolgården. Behövde man en vuxen fick man försiktigt knacka på dörren till personalrummet och hoppas att lärarna fått i sig sitt kaffe för att slippa få en djup suck för att man störde dem under deras rast. Kanske var vaktmästaren ute och såg till att inget gick sönder. Men för det mesta var det ingen som såg oss och framförallt inte de barnen som behövde det mest.

Det är där, i mitt tycke, en av skoldagens viktigaste uppgifter finns. Att hitta, se och lyfta de barn som behöver det mest.

På en stor del av de svenska skolorna är rastvakten en pedagog. En pedagog med en kaffekopp i handen som, helt ärligt, ofta ogillar de där 15 minuterna, trots allt tjat på barnen om nyttan av frisk luft och behovet av att röra på sig. Jag är övertygad om att det finns rastvakter runt om i Sverige som faktiskt undviker de “heta” platserna på skolgården för att inte behöva “ta i” konflikter.

När skolans alla elever är på rast samtidigt, med endast 2-3 vuxna ute, ökar risken för konflikter. Konflikter som sedan fortsätter in i klassrummet och tvingar lärarens fokus bort från undervisningen under 5-10 minuter efter varje rast, varje dag. Då är det inte konstigt att stressen ökar för att hinna med allt och nå målen?

Att ge de elever som inte “syns” större möjlighet till samhörighet samtidigt som chansen att minska konflikter ökar är anledningen till varför jag har engagerat mig i rastaktiviteter.

I min drömvärld ser en rast ut såhär: https://www.youtube.com/watch?v=r1Y0cuufVGI

Att nå dit är kanske en utopi men man måste börja någonstans och i nästa inlägg får ni veta hur och vad vi gör på rasten på Västra Ramlösa skola.

/Ola Åkerblom, fritidspedagog Västra Ramlösa skola, Helsingborg.