Att skapa med händerna – en klimatvinst

I slöjden på Ringstorpsskolan hjälper Gunilla Swenson eleverna att utveckla ett hållbart förhållningssätt. I återbruksprojektet ”en gammal vit T-shirt” får de just nu skapa och ställa ut sina verk tillsammans med 12 andra skolor i Helsingborg.

Vem är du?

– Jag heter Gunilla Swenson. Jag är utbildad textilslöjdlärare samt gymnasielärare för hantverksprogrammet/textil och har arbetat som lärare sedan 2004. Inom hantverksprogrammet på gymnasiet i 12 år sedan i grundskolan årskurs 3-9.

Gunillas intresse för skapande började hemma. Hon är uppväxt i en konstnärlig hantverkarfamilj där ingenting slängdes. Det kunde alltid användas till något.

– I grunden är jag utbildad på Textilhögskolan i Borås till produktutformare. Efter utbildningen arbetade jag på ett modeföretag som modellist med produktion i Tunisien innan jag bestämde mig för ett biståndsprojekt i Etiopien.

– Tre år blev det i Addis Abeba med att utbilda kvinnor i sömnad för att ge dem en möjlighet att försörja sig själva. Tillbaka i Sverige tog jag olika frilansuppdrag inom bland annat teaterkostym och scenografi och bildade familj. Idag arbetar jag på Ringstorpsskolan.

Vad är roligast med att vara lärare?

– Det fanns och finns en glädje i att arbeta med sina händer, hela vägen från idén till materialiserandet och att se den färdiga produkten. Den upplevelsen vill jag idag väcka hos mina elever. Glädjen att skapa. Processen från idé till färdigt slöjdalster. Många blir väldigt förvånade och glada när de får se vad de har presterat. Självbilden förändras i positiv riktning när de står med sitt slöjdföremål i handen. Ett tydligt bevis på att det man inte trodde sig klara faktiskt blev något och till och med något fint.

– Så även om det idag är fokus på arbetsprocessen enligt Skolverkets direktiv så är det i slutresultatet som belöningen ligger anser jag. Att vara med i elevernas skapandeprocess och att se barn utvecklas är också givande. De som kanske har svårt med matten och svenskan kan blomma i slöjden.

Hur har du arbetat med att få in klimatfrågan i klassrummet?

– Tiderna förändras. Från 60-talet då konsumtionssamhället började och fram till idag har vi kunnat köpa det mesta. Varför ska man då lära sig sy, virka. sticka, snickra och måla? Ytterst få elever har till exempel en symaskin hemma. Mormor eller farmor kanske har en.

– Samtidigt står vi nu vid vägs ände i vårt konsumerande. Vårt jordklot håller inte för det som väl alla är medvetna om idag. Hur ska vi tänka framåt? I skolan visar jag filmer som handlar om den smutsiga textilindustrin med dess negativa konsekvenser för miljön. Men också om olika miljömärkningar som hjälper oss att välja rätt produkter när vi handlar. Att använda allt material i salen så ekonomiskt som möjligt och att vara rädda om maskiner och verktyg för att det ska hålla länge.

Ett exempel från läroplanen för ämnet slöjd som Gunilla vill lyfta är att det tydligt står att:

”Eleverna ska också ges förutsättningar att utveckla förmågan att välja och hantera material för att främja hållbar utveckling. Därigenom kan undervisningen bidra till att eleverna utvecklar ett miljömedvetet förhållningssätt.”

– Återbruksprojektet ”en gammal vit T-shirt” i samarbete med profilklädesföretaget Elis blev ju en fullträff för att utveckla denna förmåga. Kläderna som annars skulle slängts fick vi nu ta del av tillsammans med 12 andra skolor. Uppgiften att göra något nytt och spännande av detta material och samtidigt få till bra slöjdundervisning diskuterades bland oss slöjdlärare på slöjdlärarträffar.

Företaget Elis är ett ledande företag inom cirkulära tjänster. Vid en slöjdlärarnätverksträff var Betty Rosenlind, som är platschef på Elis i Helsingborg, med för att berätta om företaget och fråga slöjdlärarna om det fanns intresse för att jobba med överblivet material från Elis. Flera slöjdlärare nappade och började tillsammans spåna på vad man skulle kunna använda materialet till. Grunden för arbete blev de vita t-shirtar som Elis får över i stora mängder.

Gunilla funderade vidare omkring samarbetet och väckte frågan om det skulle gå att visa upp det skolorna gör tillsammans. Efter kontakt med Dunkers blev det klart att det skulle bli en gemensam utställning under våren 2024.

Vad har eleverna fått göra?

– För min del landade jag i att tekniken skulle bli virkning i årskurs 6 och vävning i årskurs 5. Det är bra med en viss begränsning, en ram för eleverna att arbeta inom.

Materialet färgades och klipptes eller skars i lagom breda remsor. Alla skulle sedan med HAVET som inspiration tillverka en kvadrat 15×15 cm stor.

– Eftersom de flesta aldrig hade virkat tidigare tänkte jag att detta var en lagom utmaning tekniskt. En uppgift som alla skulle kunna klara av att göra. Utmaningen låg i att lära sig flera olika maskor, känslighet i att följa sin förlaga, kvalitén på det färdiga resultatet samt dokumentationen av arbetsprocessen.

Tanken var att tillsammans ska eleverna tillverka 98 rutor så att de när alla är hopsydda räcker till en hängmatta.

– Något som skulle kunna bli ett roligt utställningsföremål där alla elever finns representerade. Min roll var ganska diktatorisk så här långt. Friheten för eleverna är att utforma sin kvadrat efter eget huvud. De började med att skissa. Vissa elever tände direkt och satte i gång med att lära sig luftmaskor, fasta maskor stolpar och smygmaskor. Andra behövde mer tid för att lära sig tekniken och komma i gång. Vissa tände inte alls och vägrade att göra uppgiften.

Årskurs 5 fick samma grunduppgift, att göra en skiss 15×15 cm med HAVET som tema. I stället för virkteknik använde eleverna vävteknik.

– Vi varpade på masonitskivor och skar, klippte och färgade remsor till inslaget. De färdiga rutorna skall också ingå i hängmattan är det tänkt. Många fina rutor har det blivit av olika storlek.

Kan du berätta lite om utmaningar under processen?

– Eftersom utrymmet i salen är begränsat blev färgningen en utmaning. Var skulle vi hänga de färgade plaggen som droppade färg när det inte längre gick att torka utomhus?  Några fick färg på sina kläder trots att alla ska använda skyddsplagg. Det blev lite väntetider, även när remsor skulle skäras till eftersom vi inte hade skärmattor och rullskärare till alla. Vi pratade nyanser, att inte ge sig förrän man hittat rätt. De allra flesta har lärt sig virka luftmaskor och fasta maskor. Arbetet gick ju fort när de väl hade lärt sig eftersom garnet bestod av 2 cm breda remsor och som efter hand syddes ihop till långa remsor. Att sy ihop remsorna diagonalt (för att skarvarna ska bli mindre synliga) var inte heller så lätt. Tyget fastnade i maskinen och det blev klumpar av tråden som utmanade tålamodet. Det är inte heller så lätt att hålla måttet 15×15 cm. Alla typer av former och mått blir en inte helt lätt uppgift för att få ihop alla dessa rutor till en helhet i form av en hängmatta. Men det ska gå.

– När rutorna var klara i årskurs 6 ville vi, Bosse som är träslöjdslärare och jag, utmana dem lite mer kreativt. Alla fick i uppgift att göra ett enkelt klädesplagg av T-shirtarna som vi hade kvar. Till detta skulle tillverkas en matchande galge. Alltså ett samarbetsprojekt mellan trä och textilslöjd. Några av de bästa kanske kan få en plats på utställningen också tänker vi. Detta håller vi på med nu. Utmaningen är här att kunskaperna för att göra kläder är begränsad. Många har helt enkelt utgått ifrån befintlig T-shirt och gjort kortare eller lagt till, färgat och gjort olika tryck. En del har verkligen släppt loss och haft egna idéer. Loggor mm som Elisföretaget har märkt upp sina plagg med har ibland ställt till det lite när de sprättats bort eftersom det har blivit hål i tyget och klisterrester har lämnat fula märken men även det blir ju en designutmaning.

Vilka kunskaper och erfarenheter kan du som lärare se att det här arbetet har bidragit till?

– Kunskaper som eleverna tar med sig med projektet är funderingar över att så mycket slängs och här har vi tänkt till vad man kan göra i stället. En elev skulle tillverka en boxningssäck hemma och fick med sig tygspill att fylla den med. Det var också lite skönt att det var generöst med material så om det inte blev bra vid första försöket kunde man göra ett nytt försök. För en del tog det emot att klippa sönder tröjorna. Det är spännande för dem att det ska utmynna i en utställning på Dunkers, en anledning att anstränga sig lite extra. Det kommer bli häftigt för dem att besöka utställningen och få se vad alla andra elever runt om i Helsingborg har åstadkommit.