Pedagogisk verksamhet året runt – går det och hur synliggör vi det?

Publicerad: 2016-09-21

Sommarens sammanslagning och semestrar närmade sig med stormsteg. Ingen vecka är den andre lik och det är omöjligt att försöka ha en pedagogisk verksamhet, eller? Är det möjligt att bedriva ett sommarprojekt utifrån barnens forskningsintresse med en röd tråd även när det är sommar eller ska vi bara överleva?

Av olika anledningar så som att synliggöra den pedagogiska verksamheten, erbjuda barnen en god kvalitet på undervisningen och verkligen utgå från barnens intressen och erfarenheter trots utmaningen med en föränderlig barngrupp och pedagogsammansättning började tankarna på oss tre, Eva, Mimmi och Therese, att snurra strax innan sommaren och tog allt mer fart ju närmre sommaren vi kom. Tidigare år har vi på Mörarps förskola försökt få till olika sommarprojekt men, aldrig riktigt lyckats. Även om vi tidigare år försökt utgå från barnens intressen och bygga erfarenheter för att följa en röd tråd även på sommaren, upplever vi att vi ändå trillat i en vanlig fallgrop där verksamheten blivit allt för vuxenstyrd, det ville vi ändra på i år!

Med ett gemensamt mål började några av oss på Mörarps förskola diskutera just detta.
Hur gör vi för att hålla en god kvalitet på den pedagogiska verksamheten som vi faktiskt har i uppdrag att bedriva året runt, oavsett semestrar och sammanslagningar?
Hur gör vi för att dokumentera den?
Hur gör vi för att ha en inspirerande utmanande miljö som väcker barnens nyfikenhet och lust att lära även under sommaren, både inomhus och utomhus?

Tankar som dök upp blev till diskussioner.
Hur synliggör vi vår pedagogiska verksamhet för barn, vårdnadshavare och oss pedagoger under sommarmånaderna?
Hur skapar vi en gemenskap och en plats för möten?

Ett projekt växer fram

För att göra projektet meningsfullt och levande för barnen så var det en självklarhet för oss, precis som alltid annars, att även sommarprojektet skulle utgå från barnens intressen och de processer som de är upptagna av att utforska. Syftet med vårt sommarprojekt var att fördjupa barnens förståelse för omvärlden, att lära sig se och växa utifrån sina erfarenheter. Vi pedagoger observerade att barnen var igång med att utforska olika estetiska uttrycksformer, i synnerhet skapande, vilket vi valde att utgå från och bygga vidare på. För att barnen ska kunna uttrycka sig på de hundra språken måste de ges möjlighet att lära känna de olika uttryckssättens möjligheter och begränsningar. Detta ledde till ytterligare en diskussion.

På vilket sätt kan vi förena ett projekt om estetiska uttrycksformer och vårt tema “Naturvetenskap och teknik” och hur gör vi det?

Denna diskussion ledde till att vi valde att sätta upp ramar för aktiviteterna genom att begränsa valet av färger till enbart grundfärger. På så sätt fick barnen själv blanda fram egna kulörer och nyanser. Barnen fick ställa hypoteser om vad de trodde skulle hända när, hur och om färgerna blandades. Här introducerade vi tekniken genom att använda kartong och glaskulor i olika storlekar för att blanda färgerna i en form av kulmålning. Barnen utforskade och reflekterade över målningstekniken och sina hypoteser. Det vi pedagoger såg och försökte synliggöra i reflektionerna med barnen under aktiviteten var att de även utforskade friktion, rörelseenergi, lägesenergi, tyngdlag m.m. kort sagt fysikaliska fenomen.

Ett möte mellan de estetiska uttrycksfomerna och naturvetenskap/ teknik. “Jag ska ha gul och blå färg för jag tror att det blir grönt. Mina kulor är som racingkulor.”

Det vi uppmärksammade var att barnen utforskade samma målningsteknik upprepade gånger. Barnen bidrog med egna tankar och hypoteser kring hur vi tillsammans skulle vidareutveckla målningstekniker genom att tillföra nytt material, till exempel blåsa på färgen eller måla med geggamoja och i dessa processer utforskade barnen skapande men, även naturvetenskapliga och tekniska förmågor.

Varje vecka hade vi en ny teknik som valdes utifrån det vi sett och hört under projektets gång. Genom att utforska olika material uppstod olika utmaningar som gav barnen nya insikter som i sin tur gav upphov till nya lustfyllda frågeställningar att undersöka. Såsom “Hur gör jag orange? Varför är den stora kulan snabbare? Får man verkligen måla med gegga? Jag behöver något bättre att måla med (ett barn som målar med en kvist) Oj, vad tung den är? Jag vill testa måla med denna (håller upp ett sugrör)!”

Vi försökte ta hänsyn till barnens frågeställningar, de verbala så väl som de kroppsliga (icke-verbala), exempelvis hur de tyst iakttar och jämför sina egna och varandras processer i utforskandet av material och yngre barn som ställde sig nära och iakttog vad de äldre barnen gjorde för att sedan bli inbjudna i ett skapandemöte. Att inse och få en nyfikenhet som leder till kunskap både individuellt och på gruppnivå menar vi är viktigt för det lustfyllda lärandet.

(Bild1) Ett gemensamt utforskande av färgmöten och vattnets olika egenskaper.(Bild2) Hen reflekterar över papprets tyngd och hållfasthet efter måleri med geggamoja.

Berättelseboken som metod att synliggöra verksamheten

Barnens tankar, uttryck och funderingar har varit motorn i projektet. Projektet pågick både inomhus och utomhus och har hela tiden varit ett frivilligt erbjudande för barnen. För att synliggöra vår pedagogiska verksamhet och projektets processer valde vi att skriva en berättelsebok i GAFE (Google Apps For Education). Detta är en metod vi på Mörarps förskola arbetar med under övriga läsåret och som är väl etablerad hos personalen och har hög igenkänningsfaktor hos barn och vårdnadshavare. I berättelseboken, som synliggörs både digitalt (exempelvis via Instagram) och analogt (som pappersform på reflektionsvägg) ser man hur projektet växer fram vecka för vecka, hur vi funderar kring de didaktiska frågorna vad, hur, varför samt både barnens och pedagogernas uttryck och reflektioner.

Svårighet eller utmaning?

Den största utmaningen har varit att göra alla kolleger delaktiga. Att våga gå emot jantelagen och sticka ut hakan. En annan svårighet har varit att få till reflektionen med barnen och övriga kollegor samt överlämna mellan semestrarna så den röda tråden i projektet fortfarande följs.

Reflektionen har därför ofta blivit i skriftlig form i GAFE mellan oss pedagoger samt kort före och efter varje utmaning för att barnen ska ges möjlighet att ställa hypoteser och dela med sig av sina iakttagelser och tankar. En pedagog hade ansvar att skriva i dokumentet, men alla pedagoger hade tillgång att göra inlägg.

I dokumentet lade vi in dokumentation på de processer vi såg att barnen var igång med i projektet, reflektion som barn och pedagoger gjorde i projektets gång, didaktiska frågor som vi pedagoger ställde oss under projektets gång och tankar och observationer på hur vi skulle föra projektet framåt utifrån barnens tankar och intresse. Dokumentationen sattes upp på en reflektionsvägg som skapade tillfälle att reflektera tillsammans samt ge de barn och pedagoger som tidigare inte varit med (för att man haft semester) en möjlighet att ta del i projektet.

För att göra pedagoger som varit på semester delaktiga tog den av oss tre som var på plats, på sig ansvaret att lämna över “stafettpinnen” till den pedagog som varit borta på semester. Vi informerade om projektets processer och tankar samt tittade igenom berättelseboken och reflekterade ihop kring hur man skulle kunna utmana barnen vidare. Pedagogen kunde sedan med den kunskapen, gå vidare till barnen och reflektera och utmana vidare. Såg pedagogen samma sak som vi tyckte oss ha sett under den tid hen varit på semester? Det var viktigt att både barn och pedagoger kunde följa den röda tråden i projektet.

Spara eller slänga?

När vi skulle avsluta sommarprojektet var det en fråga som dök upp:
Vad ska vi göra med allt material som vi hade? Efter samtal med barnen utmynnande vårt projekt i en “sommarkorv”. En skulptur av hönsnät där vi klistrade allt material som barnen hade gjort under sommaren. Barnen valde även att spara sommarminnen från bland annat sugrörsmåleriet och kulmålningarna genom att återanvända delar av det skapade materialet och nytt material (tavelramar). Med barnens tankar om att återskapa med det material som fanns, väcktes en tankeprocess hos både oss pedagoger och barn på tema inför det nya läsåret: Hållbar framtid.

Tillsammans med barnen bildades ett gemensamhetsprojek: Att återskapa med tidigare skapat material.

”Sommarkorven” och alster från diverse estetiska uttrycksformer med spår från naturvetenskap och teknik samt berättelseboken.

Framåtblickar

Det har varit väldigt roligt, utmanande och lärorikt att arbeta på detta sätt. Vi pedagoger tycker att det har varit fantastiskt roligt att ha sett hur flera barn använder sig av erfarenheter och tekniker i sitt skapande som de fått erfara under sommaren och hur de fortfarande än idag håller det levande i sina olika skapandeprocesser. Detta både ser och hör vi i barnens utforskande och reflektioner. Vi har även haft förmånen att under projektets gång få ta del i hur flera inspirerande möten uppstått mellan barnen, från de allra yngsta till förskolans äldsta barn samt bland oss pedagoger från olika avdelningar.

Det har varit en lärprocess för oss pedagoger och det finns saker som vi kommer att ta med oss. Exempelvis att ha ett möte (APT) innan sammanslagningen där man gemensamt sitter och reflekterar med varandra kring barnens intressen och erfarenheter som man ser på de olika avdelningarna. Detta för att öka delaktigheten, “få fler med på tåget” och reflektera kring utmaningen hur vi kan hitta en gemensam nämnare för att skapa nya utmaningar och erfarenheter för barnen. Tillsammans kan vi lägga upp en struktur för sommaren och projektskapandet helt enkelt.

Som avslut vill vi säga:
– Ja, det går att bedriva pedagogisk verksamhet året runt! Lita på varandra och barnen, kommunicera och inte minst – VÅGA!