I spåren av James Nottingham

– Höga förväntningar ökar motivationen! säger James Nottingham under en föreläsning för personal inom utbildning i Höganäs kommun.

Han är pedagogen som tagit sina erfarenheter från lärar- och skolledarjobb vidare, och med hjälp av evidensbaserad forskning sprider sitt budskap till lärare runt om i världen. Nottingham vill uppmuntra lärande.

”Ansträngning= värdering x förväntning”; elevens ansträngning styrs av graden av hur man värderar uppgiften och vilken förväntan man har på sin egen prestation.

Lärarens och elevens förväntningar på elevens prestation och utveckling har stor betydelse för hur mycket arbete och intresse eleven lägger ned på sitt lärande. Forskning har visat att ju högre förväntningar en elev har desto större är motivationen till att utveckla sina förmågor.

Han delar med sig av tankeväckande episoder från sitt yrkesliv som visar på konsekvenser av att ”etikettera” elever, dela in dem i högpresterande- lågpresterande och så vidare.

I boken ”Frames of Mind- The Theory of Multiple Intelligenses” -93 förespråkar Howard Gardner (professor i kognition och pedagogik vid Harvard Graduate school of education) undervisningsmiljöer där alla typer av intelligenser stimuleras och integreras med varandra. Enligt Nottingham så betyder Howard Gardners tankar om multipla intelligenser, inte att man ska etikettera vissa elever genom att t ex säga att de måste röra på sig för att kunna lära sig (musik, tuggummi, ”Koosh”-bollar, lärstilar…? Förf. anmärkning).

Nottingham drar paralleller till att det faktiskt inte skulle fungera för exempelvis en övningsförare att hävda vid uppkörningen, att han inte kan köra upp om han inte får röra sig under tiden; tillvaron och livet utanför skolans värld ser inte ut så i verkligheten. Lärandet sker inte bara för att man rör på sig, men rörelseträning i sig, ska erbjudas i undervisningen.

Vi får också ta del av en användbar modell (se ovan) för att uppmärksamma var elever befinner sig när det gäller den egna kunskapsutvecklingen. Målet är att så många elever som möjligt befinner sig i ruta 2, hög motivation och hög prestation, för optimalt resultat.

Når man någonsin dit med alla?

I det här fallet är metoden målet och man kan säga som Nottingham gjorde, att ingen elev ska få höra av en pedagog att den inte kan nå de högsta betygen, då det sänker elevens motivation. Nottingham beskriver i följande föreläsning via UR hur elevernas motivation påverkas (35 minuter in i föreläsningen).

Föreläsning med James Nottingham UR

Istället ska man fokusera på elevens egen utveckling och lyfta fram processens betydelse för det egna lärandet. Genom regelbunden dokumentation av förmågorna blir graden av progression tydligare både för pedagogen och för eleven. Det stärker motivationen och hjälper eleven vidare.

Eleven stimuleras och uppmuntras i att befinna sig i olika lärprocesser. Som pedagog kan man välja ha detta ”med sig” eller så kan man planera in det och arbeta aktivt med det i det man gör, den senare formen har passat mig bäst.

Det här kan man jobba med på flera olika sätt, inte enbart i den vanliga undervisningen, utan det fungerar i även i andra sammanhang. Till exempel så ville vi första skoldagen höra hur eleverna hade haft det under sommaren. Men det gick ju inte praktiskt att lyssna till alla, så vi gjorde följande:

Vi talade om att vi skulle göra en övning som gick ut på att man skulle berätta om sin sommar och att samtidigt träna att göra en kamratbedömning. I det här fallet skulle eleverna bedöma kamratens förmåga att berätta, med kriterierna – röd tråd, ögonkontakt, kroppsspråk, etcetera.

Eleverna uppmanades att i par berätta för varandra om sin sommar, den andre var tvungen att lyssna aktivt. Efter cirka tio minuter delade vi in paren i större grupper om tre till fyra par per grupp (paret skulle vara i samma grupp) och sedan fick den lyssnande i paret återberätta kamratens sommarupplevelser (till exempel en positiv sak och en negativ sak) i den större gruppen som ställt sig i en ring. Alla lyssnade på alla.

Sedan fick eleverna i paren ta del av sin kamrats kamratbedömning grundade på de bestämda kriterierna.

Varianter av den här övningen gör vi med jämna mellanrum för att alla får berätta, alla blir lyssnade på och eleverna vittnar om att det känns bra att någon annan berättar om en själv. Man kan göra övningen i klassrummet, men också med fördel utomhus, under utflykter, i väntan på bussen och så vidare.

En annan övning, som vi prövat, var att eleverna delades in i grupper och fick ett ämne att diskutera vid matbordet under lunchen, som sedan följdes upp och redovisades nästa lektion. Första gången började vi med ett lätt, ”ofarligt ämne”; favoritglass, för att alla skulle bli trygga med formen och veta var man hade varandra och sedan fortsatte vi vidare till andra frågor; till exempel något som var aktuellt i ett ämne, något samhällsfenomen eller något vardagsrelaterat eller liknande.

Eleverna tränas i att bli medvetna om att det egna lärandet inte är begränsat till lektionstiden i klassrummet, utan att man förfogar över sitt eget lärande och att man har möjlighet till lärande hela tiden.

James Nottinghams föreläsning kan summeras med att alla pedagoger behöver tänka att våra förskolebarn och elever ska nå målen. Forskning visar att förväntningar stimulerar till utveckling. Men skulle jag också vilja lägga till att arbetet för mig som pedagog blir mer utmanande och roligare! Förväntningar är ju roligare än krav!

/Birgitta Stjernström Cronberg, Nyhamnsskolan Höganäs
birgitta.cronberg@hoganas.se