Skolledarens roll i det kollegiala lärandet – ett praktiknära exempel

En kultur där det är tillåtet att misslyckas, där man känner sig trygg att delge sina erfarenheter och där det råder en prestigelöshet är en förutsättning för kollegialt lärande. Denna förutsättning är en av skolledarens centrala uppgifter att skapa. Att som skolledare sedan lyckas behålla prestigelösheten när man själv deltar i det kollegiala lärandet är inte helt okomplicerat. I slutändan är det exempelvis skolledaren som sätter lön, vilket kan leda till att alla inte bjuder på sina misslyckanden just när chefen är med. Det finns dock goda exempel på att det går. Att det går, beror sannolikt på flera saker och på olika saker i olika sammanhang. Låt oss titta närmare på ett exempel och reflektera kring det.

porträtt Maria Wikström

Maria Wikström, rektor Bårslövs skola

Bårslövs skolas analysgrupps-
arbete

I mitt arbete på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg träffar jag skolledare som deltar i kollegiala lärande med sina lärare och som lyckas skapa förutsättningar som främjar ett sådant lärande. En av dessa skolledare träffar jag kontinuerligt i mitt uppdrag som coach för en analysgrupp på Bårslövs skola. Det är Maria Wikström, rektor på skolan.  Hon ingår i skolans analysgrupp tillsammans med lärarna i arbetslaget för årskurs 1-3. Gruppen arbetar med att förbättra elevernas resultat på nationella provet i matematik och har analyserat vad de bristande resultaten beror på. Förutom att förbättra resultaten är syftet med gruppens arbete också att lära sig att identifiera problem, formulera hypoteser, analysera och tolka data samt arbeta fram en handlingsplan som ligger i linje med den hypotes man tolkar som mest trolig.

Vad är det som gör att teamet lyckas?

Utifrån vad jag tidigare har skrivit om skolledarens roll för kollegialt lärande funderar jag på vad det är som gör att Maria och hennes lärare lyckas. För att hitta ett svar zoomar jag in på träffarna med gruppen och går direkt in på det som forskning lyfter som en kärnfråga, nämligen tilliten. I gruppen finns en så kallad emotionellt baserad tillit. Denna tillit kännetecknas av avsaknad av dolda agendor. Alla i gruppen förstår varför de är där och det finns en öppenhet i gruppen. Gruppen leds inte av rektorn, utan av två arbetslagsledare eller ibland någon annan om inte arbetslagsledarna deltar, vilka också ansvarar för att gruppens arbete dokumenteras. Ansvaret för att gruppen når sitt mål är gruppdeltagarnas. Gruppen har alltså ett gemensamt ansvar.

Det Maria har gjort i gruppen ända sedan starten i augusti förra året är att vara tydlig med förväntningarna, att gruppen ska lösa ett dilemma och att de ska lära sig en modell på vägen. Hon deltar på mötena och bidrar med det hon kan bidra med. Att hon inte kan bidra med själva metodutvecklingen i matematiken är hon öppen med, men hon lyssnar in vilka behov lärarna har och vilka förutsättningar som behöver skapas. Hon betonar i sitt arbete att skapa förutsättningar för gruppen hur analysgruppens arbete länkar i andra satsningar på skolan och har  realistisk målbild av vad analysgruppssatsningen ska utmynna i. Hon ställer också realistiska krav på takten i gruppens arbete; vissa uppgifter kan förberedas på träffarna medan annat måste göras på träffarna i form av arbetsmöten, för att lärarna inte har utrymme för det i sitt vardagsarbete.

Utifrån vad som kommer fram i gruppens arbete sätter Maria ord på vilka hennes ledarhandlingar måste bli. Det finns alltså också en så kallad kognitivt baserad tillit i gruppen; rektorn förlitar sig på lärarnas kompetens när det kommer till matematiken och lärarna förlitar sig på att rektorn är där för att lyssna in för att kunna skapa förutsättningar och också utmana. När analysgruppen konstaterar att “det vet vi inte”, påminner Maria om ansvaret: “då tar vi reda på det”.

När jag reflekterar över Maria och analysgruppen på Bårslöv skola inser jag att Maria har lyckats skapa ett team, det vill säga en grupp som arbetar mot ett gemensamt mål och tar ett gemensamt ansvar för att komma dit. Att lyckas med det är en konst i sig.

Ur ett teamperspektiv är Maria en så kallad teamägare och som sådan gör hon sin uppgift genom att ha satt ett tydligt mål för gruppen och att skapa förutsättningar för densamma. Som teamägare gör hon det smarta valet att inte leda gruppen själv, då ett  team bäst leds av någon annan än teamägaren. Hur teamet tar sig till målet är upp till teamet att bestämma. Maria släpper inte sitt team efter att ha gjort sina grundläggande uppgifter utan hon följer kontinuerligt upp gruppens arbete genom sin närvaro. Som teamägaren kan hon med fördel delta på mötena, men balanserar då alltid på en skör tråd.

Det är en balansgång mellan deltagarrollen och chefsrollen. Det är här Maria lyckas. Det är ingen i gruppen som sitter och väntar på att Maria ska yttra sig och peka ut en riktning eller ge ett svar på hur. Såväl lärare som har arbetat länge i arbetslagen som lärare som är nya deltar och bidrar med sina erfarenheter, ställer frågor om sådant som de inte förstår och granskar sina handlingar.

Hur kommer man då dit kan man fråga sig?

Ja, det beror på utgångsläget.  För att hitta ett svar när det gäller Bårslövs skola zoomar jag ut på förutsättningarna som finns och har skapats där. Relationer och samhörighet är centrala aspekter för välfungerande team. Saknas det måste skolledaren fundera över sina ledarhandlingar och hur de ska formas för att åstadkomma detta.

När jag är på Bårslövs skola ser jag tecken på Marias ledarhandlingar, hur hon har gjort för att skapa förutsättningar. När jag kommer på eftermiddagarna fikar personalen tillsammans. Personalrummet har en personlig prägel bland annat genom lärarnas självporträtt. Lärarna har stolt berättat för mig att de dessutom är målade med vänster hand. På en hylla står en tavla med en hälsning från skolledarna: “Tack för att vi får leda er och Bårslövs skola till en skola i världsklass” tillsammans med inramade resultat av elevernas attityder till skolan angående trygghet, trivsel, arbetsro och lust att lära samt förändringen över tid.  Det blir en påminnelse av vad lärarna som grupp har lyckats åstadkomma. På kylskåpet har en hälsning från verksamhetschefen postats, vilket ytterligare förstärker känslan av att kollegiet är på rätt väg.

Maria  har en positiv inställning, lyckas vara avslappnad inför sin personal trots att hon sannolikt har en hektisk tillvaro liksom andra rektorer. Hon skapar tid och rum för lärarna att utvecklas. Hon inger känslan av att alla är viktiga. Jag får i alla fall känslan av att här vill jag arbeta. Det ska bli spännande att se vad analysgruppen kan åstadkomma i sitt kollegiala lärande med dessa förutsättningar.

Text: Jaana Nehez @JaanaNehez
Strategisk utvecklare, Ph D i pedagogiskt arbete